U

Ask usNewsActivitiesDo you know?TheologyHistoryHomeالعربيةܐܬܘܪܝܐ

 

Reflections

 

1 year bible reading plan

Angående Österns Gamla Kyrka finns det flera tecken som tyder att redan under första århundradet fanns kristna i norra...

More about Church of the East

Weekly bible

 

Month's question

 

Calendar

 

Archives

 

Download

 

Links

 

Contact us!

 

A new

commandment I give unto you, that ye love one another; as I have loved you, that ye also love one another.

 

 

And he gave some, apostles; and some, prophets; and some, evangelists; and some, pastors and teachers

 

   
 

 

kasha_yokhanna@karozota.com

 

 

yokhanna_prast@yahoo.se

 

 

 
 
Frågor och svar

Vad säger Bibeln om spådom?

I Bibeln står det i flera ställe om spådom och att bli spådd, t.ex. följande: 2.Mos.22:18, 3.Mos.19:26 och 20:27. Jesaja 8:19, Mika 3:7, Sakarja 10:2. Alla dessa bibelord förbjuder och bestraffar spådom.
I Nya testamentet berättas det i Apostlag.16:16 om en hednisk flicka med en spådomsande i sig. Paulus driver ut denna ande i Jesu namn, trots att den flickan säger verkar vara sant. Spådomar kan alltså fungera - och ändå bör vi inte befatta oss med dem. Det är likadant med att söka kontakt med döda människors andar. Visst kan man ibland få sådan kontakt, men det är inte sådant vi bör ägna oss åt.

Jesus vill uppfylla oss med sin Ande, som kan vägleda oss med hela sanningen (Joh.16:13). Har vi redan hela sanningen - vad ska vi då med spådomar till?

 

Jag tror att det Daniel skriver i gamla testamentet att Messias skulle bli dödad efter 62 veckor. Blev Jesus dödad efter 62 veckor? Och när var starten?

Det står så här: ’’Från den tid då ordet om att Jerusalem åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste kommer skall sju veckor förgå, och under sextiotvå veckor skall det åter byggas upp med sina gator och sina vallgravar, om än i tider av nöd. Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord förgöras, utan att någon efterträder honom.’’ (Dan 9:25-26)

Varje vecka svarar här mot sju år, vilket är en princip som ges i 3 Mos 25:8, "Och du skall räkna 7 gånger 7 år så att tiden för de sju årsveckorna blir 49 år".

Ordet om Jerusalems återuppbyggande utgick i den persiske konungen Artasastas tjugonde år, enligt profeten Nehemja:

’’I månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, vid ett tillfälle då vin stod framsatt för kungen, tog jag vinet och gav det åt honom. Och jag hade inte förr visat mig sorgsen för honom. Men nu sade kungen till mig: Varför ser du så sorgsen ut?‘‘ (Neh 2:1)

Nehemja, som var Artasastas' munskänk, berättade då att han sörjde över Jerusalem och bad kungen om tillåtelse att fara dit för att åter bygga upp staden. Detta beviljades honom.

Enligt historikerna inträffade Artasastas' tjugonde regeringsår år 445 f Kr. Det skulle enligt Daniel gå 49 år (sju årsveckor) plus 434 år (62 årsveckor), dvs sammanlagt 483 år från detta årtal till dess att den smorde, dvs Jesus Kristus, skulle förgöras. 483 år framåt från 445 f Kr leder oss till år 38 e Kr. Den judiska almanackan räknade emellertid inte med 365 dagar per år, utan med 360 dagar per år. Tar vi hänsyn till detta får vi 476 i stället för 483 år och hamnar då på år 31 e Kr, dvs det årtal som historikerna anser vara det sannolikaste årtalet för korsfästelsen (483x360=173880 dagar och 173880/365=476 år).

 

Varför skapade Gud mannen Adam före kvinnan Eva? Han visste väl att samhället skulle se ut som det gör idag och att det automatiskt skulle öka kvinnohatet i Judendomen och Kristendomen?

Mose berättar för oss i 1 Mos 1 att Gud i sin nåd gav de underbaraste gåvor åt både mannen och kvinnan. Båda är hans avbild och har del i hans fullkomlighet. De äger all nödvändig kunskap om honom och om vad han vill med deras liv. Både man och kvinna ska råda över den skapade världen.

Bibel har redan beskrivit mannens och kvinnans skapelse i 1 Mos 1. Det andra kapitlet får oss att bättre förstå det ömsesidiga beroendet mellan man och kvinna. Sedan Gud skapat mannen och satt honom i trädgården - en plats som vi med rätta kallar »paradiset» utan att fullt ut förstå vad vi pratar om - konstaterade han: »Det är inte bra att mannen är ensam» (v 18). Gud definierade själv vad som inte var bra genom att tillägga att han skulle göra en »hjälp som passar honom». Adam hade ännu ingen som passade honom, ingen som kunde komplettera honom och tillsammans med honom förverkliga Guds plan för deras liv. Mannen och kvinnan var alltså beroende av varandra.

När Gud skapade mannen bestämde han att mannen skulle ha en medarbetare till hjälp att utföra sin uppgift i livet, och hon kallades »kvinna». Den viktiga plats kvinnan intar i mannens liv framgår av det hebreiska ordet för »hjälp». Det är en term som Bibeln ofta använder för att beskriva Gud i hans förhållande till oss människor. I Ps 70:6 bekänner den inspirerade författaren att Gud är hans »hjälp», just det ord som Herren använder i 1 Mos 2:18 för att beskriva kvinnan som han tänker skapa åt mannen. Kvinnan ska sörja för det som mannen saknar och behöver, på samma sätt som Gud kommer till sitt folk och styrker och stöder dem.

På egen hand kan den förste mannen inte fullfölja Guds plan för hans liv, som innefattar detta välsignade ord: »Var fruktsamma och föröka er» (1 Mos 1:28). Han behöver kvinnan som Gud vill ge honom. Det är därför Paulus senare skriver att »mannen inte skapades för kvinnan utan kvinnan för mannen» (1 Kor 11:9). Deras ömsesidiga glädje och tillfredsställelse ska komma när de förenas för att fullgöra det Gud avsåg med deras liv.

Guds sätt att beskriva kvinnan förstärker avsikten att hon ska stå vid mannens sida och hjälpa honom att fullfölja sin uppgift i livet. I vår översättning kallas kvinnan en hjälp som »passar» för mannen. Meningen bakom det hebreiska ordet är att hon ska komplettera mannen. Han har varit ensam, och det är inte bra. Kvinnan ska råda bot på denna ensamhet och så tjäna som hans hjälp. Hon ska vara hans kvinnliga motsvarighet - fysiskt, psykiskt, känslomässigt och andligt. Hon ska ge honom vad han behöver, och hon ska hämta från honom allt som hon behöver. Vi kan likna dem vid de två sista bitarna i det gudomliga pusslet, bitar som läggs ihop för att fullborda den vackra bild av livet på jorden som Gud avsåg.

Adam själv ger ett vältaligt vittnesbörd om den uppgift som kvinnan ska ha i hans liv när han konstaterar: »Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna (ish-sha), ty av man (ish) är hon tagen» (1 Mos 2:23). Detta är Adams sätt att säga att Eva är hans kvinnliga motsvarighet. Han erkänner att Eva är den som Gud har skapat till att stå vid hans sida. Hon ska ge honom vad han behöver lika väl som hon får sina behov uppfyllda av honom. Han ärar och älskar henne med rätta som en jämngod Guds skapelse.

Genom sitt sätt att skapa kvinnan visar Gud mannen att hon är en speciell och nödvändig del av hans liv. Innan Gud skapade henne lät Gud mannen ge namn åt djuren. Denna namngivningsprocess tjänar till att visa mannen att han inte har någon som passar honom. Han kommer fram till samma förståelse av sin situation som Gud redan har. Adam ser nu att det är något »icke gott» i att vara ensam, fastän han bor i paradiset. När Gud skapar kvinnan av mannens kött och ben förstår Adam att han nu har fått någon som fullt ut passar för honom.

När Gud för fram Eva till Adam använder denne inte personliga namn när han talar om sig själv och sin hjälp. Han använder de mer allmänna benämningarna »man» och »kvinna». Han kallar den som Gud har gjort »kvinna», inte Eva, och han konstaterar att hon har tagits av »mannen», inte av Adam. Den första mannen och kvinnan som Gud skapade företräder i sina liv det som Herren väntar sig av alla människors liv. Det som är tillämpligt på Adam och Eva kan tillämpas på alla män och kvinnor.

Adams förtjusning över Evas skapelse är otvetydig. Vilken glädje det är som fyller hans hjärta, när Gud för fram Eva till honom för bröllopet! Här är äntligen en som verkligen passar för honom, en som han kan förenas med i fullkomlig samstämmighet. Tillsammans kan de uppfylla det som Gud vill med deras liv här på jorden. Adam jublar med rätta över gåvan Eva som Gud ger honom.

När vi ser tillbaka på det glada förhållandet mellan man och kvinna i paradiset, kan vi inte annat än längta efter denna lycksaliga harmoni. I trädgården var två viljor en. De var fullkomligt förenade enligt Guds vilja. Sångarna och sången var oskiljaktiga, eftersom Adam och Eva levde sina liv i fullkomlig samstämmighet med Guds vilja.

 

Om Gud är så god som det sägs, varför ändrar han inte på världen och får slut på all krig, fattigdom, livshotande sjukdomar osv.?

Skapelsen var från början alltigenom god. Människan, skapad till Guds avbild, var både en andlig och en fysisk varelse. Han hade skapats med personlighet, fri vilja och förmåga till kärlek och levde i en ljuvlig lustgård. All makt på jorden hade getts åt honom, och han hade en nära gemenskap med Gud.

Djävulen, som var en fallen ängel, lurade människan att av fri vilja lämna ifrån sig denna makt. På detta sätt kom synden eller ondskan in i världen. Genom synden gjorde också döden, både den fysiska och den andliga, sitt intåg i skapelsen. Varken sjukdom, lidande, fattigdom eller svält var någonting som Gud hade planerat, utan en konsekvens av att:

Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det... (Rom 8:20-21)

Djävulen har således på ett legalt sätt fått makten över jorden. Han har inte stulit den, utan människan har utan tvång och av fri vilja överlämnat den till honom. Det onda som sker på jorden är därför helt enkelt ett uttryck för Djävulens natur. Den som har lagt denna makt i Djävulens händer är alltså människan. När jorden hamnade under Djävulens våld, drabbades den av en förbannelse. Död, sjukdom och miljöförstöring kom in i bilden:

Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bor där måste lida vad de har förtjänat. (Jes 24:6)

Det onda kommer följaktligen inte från Gud, i Gud finns bara ljus, inget mörker finns i honom. Gud är helig, rättvis, sann, alltigenom god och full av kärlek. Jesus säger klart att lidande och sjukdom kommer från Djävulen, inte från Gud:

Tjuven [dvs Djävulen] kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. (Joh 10:10)

 

Varför följer vi regler som är urgamla i synodsbok, jag menar inte alla regler, det finns säkert mycket som är bra. Men jag tycker att mycket som står kan inte följas i dagens samhälle. Jag undrar också hur man går tillväga när man skriver reglerna och av vem? Reglerna är för vårt samhälle och vi måste kunna påverka.

Jesus säger: ’’Sabbaten blev till för människan och inte människan till för sabbaten’’ (Mar 2:27), och det betyder att allt som finns som regler och krav i kyrkan har en mening med att hjälpa och skänka vila. Men för att den sista samlingen av synods regler och beslut har inträffat i trettonhundra tal, då vissa av reglerna kan inte passa i dagens kyrka, som gör folk att antingen strunta i dem eller har ett lidande sätt att följa efter, och bägge är fel. Kyrkan har gått igenom en mörk tid och som konsekvens var kyrkan inte moderniserad eller funkande på det sättet som vår herre Jesus Kristus eller apostlarna hade planerat. Regler i kyrkan omfattas av kyrkans ledning efter att de tillfrågar sina församlingars medlemmar om deras förslag till kommande synod, därefter går de igenom alla förslag och diskuterar möjligheten att införa dem. Det viktigaste är att ett förslag håller med vad Bibeln säger, och är en praktik av Jesus ord.

 

Prästernas uppgift är att ge folk undervisning i vad Bibeln säger under hela gudstjänsten. Varför hålls då gudstjänster på ett språk många inte förstår? Ska man välja att bevara språket eller religionen först?

Gudstjänsten har en stark ställning inom kristendomen och är en av kyrkans sakrament eftersom den firas alltid med nattvard i Österns kyrka. Viktiga moment i gudstjänsten är bön, lovsång, bibelläsning, predikan och nattvardsfirande, så predikan eller bibelundervisning är inte den enda moment i gudstjänsten. Gudstjänsten firas i Österns Gamla kyrka i de flesta församlingarna på det liturgiska språket (Gamla Assyriska) som är nästan oanvänd längre, och att vi har fortfarande det här språket som ett liturgis språk beror på att kyrkan har gått genom många förföljelser i historien som gjorde att kyrkans ledning satte sin kraft i att bevara sin tro, liturgi, traditioner, samt att behålla det här språket som ett självförsvar på allt som är gammalt och ärvd, och när kyrkan lever idag i en renässans tid tas den fråga upp, varför vi använder ett språk som många inte förstår i kyrkan, och det är ofta ungdomar som ställer den fråga, som jag kan tolka till att de började närma sig mer och de kräver mer av kyrkan och det är jätte positivt. Flera församlingar i vår heliga kyrka har börjat med att översätta och använda det talspråket som gör lättare att förstå gudstjänstens innehåll.

Vårt uppdrag idag i kyrkan är att uppmuntra våra ungdomar att lära sig mer om vårt språk samt att översätta alla kyrkans liturgiska böcker till det nya språket som gör kyrkan ett rätt ställe för andakt.

 

 

Varför har den Katolska och Ortodoxa kyrkan 7 sakrament, när det bara nämns 2 i Bibeln?

Sakramentet är ett heligt symboliskt handling som på ett hemlighetsfullt sätt förmedlar Guds nåd till människorna. De kristna sakramentens antal var länge obestämt men fastställdes under medeltiden i kyrkan till sju, men det skiljer från en kyrka till en annan…

I Österns Gamla Kyrka, har vi:

1.       Prästerskap

2.       Dop

3.       Nattvard

4.       Krisma (dopsmörjelse)

5.       Bikt

6.       Helige Jäst (Malka)

7.       Helige tecken av Kors (korstecknet)

 

Medan den Katolska och Ortodoxa Kyrka har:

1.       Prästerskap

2.       Dop

3.       Nattvard

4.       De sjukas smörjelse

5.       Bikt

6.       Konfirmation

7.       Äktenskap

Skiljaktigheten kom från att, varje kyrka hade sin åsikt om vad som är viktigast och vad som är Guds nåd. Vissa av dessa sakrament kan fås en gång i livet, medan andra kan fås flera gånger. I Bibeln nämns flera av dessa sakrament, t ex:

v       Prästerskap, läs (Matt 16:18-19), (Matt 18:18), (Luk 10:16), (Matt 10:40)

v       Dop, läs (Joh 3:22), (Mar 16: 16)

v       Nattvard, läs (Mat 26:26), (Mar 14:22), (Luk 22:19), (Joh 6:51)

v       Krisma (dopsmörjelse), läs (Jak 5:14), (Mar 6:13), (2 Mos 30:33), (1 Kun 1:39)

v       Bikt, läs (Joh 20:29), (Luk 15:11-32), (Mat 9:12-13)

v       Helige Sign av Kors, läs (Mat 24:30), (1 Kor 1:18)

 

Helige Jäst (Malka) är en apostolisk överlämning, Saliga Tomas, Bartolomaios lärjungar och Addai, Mari från de sjuttiotvå apostlar hade överlämnat den helige jäst (Malka) till Österns Kyrka när de förkunnat i östern. Den används för att komplettera nattvardens sakrament.

 
Du säger att kristendomen inte är en religion, utan ett nytt liv som man väljer. Men hur vet man att de andra religionerna inte är de rätta? De som har en annan religion och är starkt troende kanske också tycker så om oss. Att våran religion är fel. Några säger även att endast de döpta kommer till paradiset. Men det kanske finns folk som har en annan religion och lever ett sådant liv som man ska enligt bibeln.
Ibland kan någon ställa frågan: ”Varför finns det så många olika religioner om det bara finns en Gud?” Det är en intressant frågeställning. Bibeln säger ju att det bara finns en Gud och om det bara finns en Gud, varför finns det så många olika religioner? Jo, man kan se varje religion som en väg, kristendomen kallades ju till en början ”den vägen” av judar och romare. Problemet är att de olika vägarna, de olika religionerna, inte leder till samma slutmål. Det är precis som när vi är ute och kör bil. Ofta kommer vi då till korsningar, eller avtagsvägar, eller avfarter och då måste vi fatta ett beslut – vilket väg ska vi ta. När det gäller vår tro finns det många som säger: det spelar ingen roll vad man tror, alla vägar leder till Gud. Konstigt nog finns det betydligt färre som påstår samma sak i trafiken. Har du någonsin ringt upp en bekant och bett om en vägbeskrivning och fått till svar: Det spelar ingen roll vilken väg du tar – alla vägar leder till samma ställe. Ingen säger så för att alla vet att det inte är sant, det spelar roll vilken väg man tar. Det finns dock en viktig skillnad. I trafiken kan det finnas mer än en väg som leder till målet, även om de allra flesta leder fel, kan det finnas två som leder rätt, Så är det inte när det gäller vägen till Gud. Där finns inga nästan likvärdiga alternativ. Jesus säger: Jag är vägen… Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Han säger inte: Jag är en av många vägar till Gud, följ mig om ni har lust, eller så kan ni försöka hitta på egna vägar. Det går säkert också bra. Nej, Jesus talar klarspråk. Han gör anspråk på att vara den enda vägen till Fadern.
Att man bli döpt betyder det att man är född på nytt, och bekänner att Jesus tog på sig alla våra synder och skulder och det sker genom att man bli nedsänkt i vattnet (en symbol till livet) med Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Man kan bli döpt på olika sätt (alltså man får ny födelse och tro på Jesus väg), till exempel att man bekänner sina synder och ber om förlåtelse kan bli döpt med tårar i ögon av ångest. Jesus hade lovat den ogärningsman som var upphängd till höger om Jesus att han skulle vara med i paradiset bara för att han bekände sina synder och bad Jesus att tänka på honom då han kommer till sitt rike. Den ogärningsmannen var inte döpt men för att han hade bekänt sina synder fick vara med Jesus i paradiset.
Vart går gränsen för Gud att förlåta?
Gud, på vissa villkor, förlåter oss våra onda tankar och handlingar.
Guds förlåtelse är, av många skäl, annorlunda än mänsklig; bland annat därför att den har en helt unik utgångspunkt. Gud förlåter därför att Jesus på korset dog för våra synder. Därför är förlåtelsens första villkor, att vi accepterar just denna väg till förlåtelse, som Gud har berett, och som kostade gudomen så mycket smärta att fullborda.
Man kan också säga att det är tro på Jesus som är villkoret, och den tron visar sig förr eller senare så, att man sätter sitt hopp till just den räddning som han erbjuder.
Det centrala villkoret därutöver är att vi medger att där finns någon orätt inom oss, som behöver rättas till. Mer konkret betyder det att vi ber till Gud och i bönen erkänner oss skyldiga. Djupet och ärligheten i denna bön är tillräcklig, om vi kan gå med på att Gud får rena vårt sinne, och avlägsna grunden till det fel vi gjorde.
Guds förlåtelse är att han älskar oss hela tiden, även när vi inte vill bekänna synder. Gud behöver inte öppna sin kärleks portar när han förlåter, eftersom de portarna är öppna utan avbrott.
Guds förlåtelse innebär glömska. Det blir som om vi aldrig hade gjort orätt, enligt Guds sätt att tänka.
 
Jag undrar om man verkligen kan tro på både vetenskap och fortfarande vara troende?
Jag återställer din fråga så här hur är relationen mellan religion och vetenskap?
Relationen mellan religion och vetenskap har ofta genom historien varit ansträngd. Låt oss gå direkt på en tillspetsad fråga:
Ska bibeln användas i undervisning i vetenskapliga ämnen?
Svaret är naturligtvis ett nej, om man avser en traditionell lärobok. Bibeln kan inte ge tillräckliga svar på de frågor vi ställer, och har rätt att ställa, i ämnen som kemi, fysik och biologi. Men kanske kan bibeln ändå få finnas med som "referensmaterial"? Vi ska strax motivera varför, men först lite bakgrund.
En gammal "tvist"
Det som kan ses som en tvist mellan religion och vetenskap beror egentligen på två saker:
1. Det handlar om de olika vetenskapernas grundkaraktär. Vetenskapliga ämnen är empiriska (grundade på erfarenheter) och mätbara. Det är inte teologin på samma sätt. Därmed uppstår lätt en övergripande, närmast filosofisk fråga: vad är vetenskap? Den frågan kan besvaras på olika sätt.
2. Det är inte särskilt svårt att hitta uppgifter i religiösa skrifter, till exempel Bibeln, som direkt strider mot sådant som den moderna tekniken och vetenskapen har kommit fram till. I alla fall om man ser det bokstavligt. Ett exempel är att världen knappast skapades på sju dagar. Vetenskapen kan heller inte hantera "fantastiska berättelser" som jungfrufödsel, uppståndelse, gå på vattnet eller att människor blir över 900 år.
Går det då över huvud taget att förena en modern vetenskap med till exempel en kristen tro? Visst gör det. Det kanske till och med är så att vetenskapen och kristendomen har lite olika uppgifter och kompletterar varann. Ta ämnet biologi som exempel: här finns vissa grundfrågor som när? var? och hur? Men biologin säger ingenting om varför? i ett större perspektiv.
Båda lika viktiga
Fundera ett kort slag över den här frågan: Vad är bäst, ett foto eller en oljemålning? Det är naturligtvis omöjligt att besvara; frågan är till och med aningen vrickad. Samma sak är det med förhållandet mellan religion och vetenskap – de låter sig inte så lätt jämföras. Lika lite som vi kan svara på vad som är "mest rätt" av ett dokumentärt reportage och en dikt kan vi förkasta vetenskapen eller religionen på grund av att det andra finns. Båda är lika nödvändiga.
Fördelen med vetenskapen är att den kan ta fram vissa belagda svar på stora frågor, vilket religionen har svårare för. Nackdelen är att den är begränsad. Den ger inte svar på allt, och kommer heller aldrig att kunna göra det. Det gäller naturligtvis de stora existentiella livsfrågorna som inte minst barn och ungdomar ofta ställer:
- vad är meningen med livet?
- varför finns just jag?
- vad händer efter döden?
etc.
Här kommer religionen in. Inte på så sätt att den presenterar några standardsvar, utan religion arbetar från sina förutsättningar och hänvisar hela tiden dels till heliga skrifter, dels till människans tänkande, själsliv och individuella ställningstagande.
 
Angående Kapitel 1 vers 25 i Matteusevangeliet där det står, beroende på hur man tolkar meningen om Josef och Maria att Josef rörde Maria efter att hon hade fött Jesus.
Du undrar om Josef hade rört Maria efter hon födde sin förste son.
Att Maria var jungfru före Jesu födelse, säger Skriften helt klart. Att hon förblev jungfru vittnade fornkyrkan om från början. Men man tvivlar när det står i bibel att han rörde henne inte, förrän hon hade fött sin förste son, och när det nämndes i evangelierna att Jesus hade bröder och systrar, tvivlar man att Maria var oskuld efter Jesus födelse.
De bröder och systrar som omnämns i evangelierna var inte Marias barn, utan nära släktingar till Jesus enligt orientaliskt språkbruk.
Att Maria förblev jungfru efter Jesu födelse står INTE FORMELLT i Bibeln. Ändå tror Österns kyrka detta från fornkyrkan.
Men följande talar emot, att Maria hade barn efter Jesus - och detta finns i Bibeln!
- Hon skulle knappast kunnat följa med till Jerusalem när Jesus var tolv år och familjen vandrade dit. Mindre barn skulle ha hållit henne hemma (Luk 2:41-52).
- "Jesu bröder" förebrår denne hans uppträdande. Detta skulle vara alldeles otänkbart enligt orientens seder om de var yngre bröder (Mk 3:21, 31-35, Joh 7:2-5).
- Jesus på korset lämnar sin mor Maria i Johannes' vård, inte i någon broders (Joh 19:26f).
 
Dödscermoni, hela processen? från första till tredje dagen?
Döden, Det är viktigt att ta farväl. Särskilt viktigt är det vid livets slutliga avsked - döden. Seder i samband med en begravning fyller grundläggande mänskliga behov av trygghet och kontinuitet.
Begravningsgudstjänsten i Svenska kyrkan fungerar som en ritual för avsked. Den kan bli en akt av kärlek till den avlidne. Där kan vi tacka för vad den döde givit oss. Vi kan be om förlåtelse för det som inte blev som vi hoppades i vår relation och be om försoning för det som brustit mellan oss. Prästen lyser frid över den avlidne och överlåter honom/henne i Guds gemenskap och evig frid.
Begravningsceremoni, En begravningsgudstjänst enligt Österns Gamla Kyrkas ordning ska genomföras i Kyrkan, i direkt anslutning till begravningsceremonin, i närvaro av anhöriga, sker gravsättning som betyder nedsättning av kista i graven.
I begravningsgudstjänstens tal, böner och psalmer finns budskapet om avsked och hopp. Vi får be Gud att ta hand om den vi älskat. Vi får också be att själva få uppleva Guds närhet i sorgen. I slutet av gudstjänsten kommer avskedstagandet. Att ta avsked ger oss också möjlighet att säga ”vi ses igen”.
I andra dag av dödens ceremoni, det är möjligt att ha en speciell bön för den avlidnes minne i samband med kvällens bön.
I tredje dagen hålls en gudstjänst till minne av den avlidne, själva gudstjänsten är inte speciellt men det hålls tal om den avlidnes livshistoria och ber om förlåtelse, i sluten av gudstjänsten en komplettering av tredje dagens ceremoni hålls i kyrkogård vid graven. Österns gamla kyrka har tre dagar döds ceremoni och det betyder Jesus död och uppståndelse i den tredje dagen.
När har man rätt att få skilsmässa? Vad innebär skilsmässa? Om en person vill skilja sig och får inte tillstånd att göra det, kan man då vända sig till en annan kyrka för att få det?
Äktenskapet I begynnelsen skapade Gud människan. Han gjorde dem till man och kvinna, till två varelser av samma kött och blod. Två varelser som tillsammans utgjorde en avbild av honom själv. De var lika inför honom i värde men var olika till sina personligheter. Gud skapade manligt och kvinnligt. Han sa åt mannen och kvinnan att leva tillsammans i ett kompletterande, livslångt förhållande - äktenskapet. Han kallade dem man och hustru och de två var ett kött. Han uppmanade männen att lämna sina föräldrar och hålla sig till sina hustrur. När bibeln talar om äktenskapet går man tillbaka till denna berättelse från 1 Mos 2:18-25 om hur Gud instiftade förbundet mellan man och kvinna i tidens början.
Äktenskapet är ett förbund (Ord 2:17, Mal 2:14). Ett förbund är någon form av ömsesidig överenskommelse om löften och förpliktelser som ska gälla inom parternas gemenskap. I vissa förbund i bibeln finns det villkor för löftena. Om den ena parten inte uppfyllde villkoren var löftena från den andra parten inte bindande och denne hade ingen skyldighet att infria sina löften. Vissa förbund upplöstes automatiskt när man inte längre levde efter villkoren. Äktenskapsförbundet tycks inte ha några såna villkor (bortsett från sexuell trohet). Gud sa inte till mannen: "håll dig till din hustru så länge hon behagar dig" eller: "håll dig till henne så länge hon uppfyller sina plikter mot dig". Han sa helt enkelt bara: "håll dig till din hustru". Löftet om trohet tycks vara villkorslöst. Äktenskapsförbundet var bara tänkt att upplösas genom att döden skiljde makarna åt. En make är alltså fri att gifta sig igen om den andre har dött. Äktenskapet är inget evigt förbund som gäller i livet efter detta. Att Gud hade tänkt att äktenskapet skulle bestå livet ut ser vi på flera ställen i bibeln. Bl.a. i Mal 2:16 där Gud uttryckligen säger att han "hatar skilsmässa" och i Matt 19:8 där Jesus säger att skilsmässa inte var ett tänkbart alternativ från början.
Guds syn på äktenskapet är positiv. Många bibelord vittnar om en ömsesidig kärlek och aktning där både man och kvinna älskar och åtrår varandra. Syftet med äktenskapet är inte ensidigt. Ett syfte vi kan se är att föra släkten vidare genom barnafödande och ett annat är helt enkelt att man och kvinna behöver varandra (1 Mos 2:18) och bildar tillsammans ett team där de kompletterar varandra och hjälper varandra genom livet.
Skilsmässa De allra flesta kristna tycktes se skilsmässa som en alternativ utväg även om de egentligen tyckte att äktenskapet inte borde brytas annat är genom döden. Vi tror att denna attitydförändring från bibelns hårda syn på skilsmässa till en friare syn kan ställa till det. Om man lever med en inställning till skilsmässa att den finns där till hands när man behöver den så riskerar man att kämpa mindre för sitt äktenskap.
Vad säger bibeln egentligen om skilsmässa? Att Gud från början tänkt att äktenskapsförbundet skulle betraktas som heligt och oupplösligt i detta liv har vi redan tagit upp. Ända från skapelsen var det så och Jesus hävdar att det fortfarande är så. Men mitt i mänsklighetens historia tycks Gud ändra riktning när han plötsligt tillåter skilsmässa i Mose lag. Jesus säger att det beror på människors hårda hjärtan. I en bibelkommentar läste vi att männen tog till förfärliga metoder för att bli kvitt sina hustrur innan de fick en lag som tillät skilsmässa. En del slog helt enkelt ihjäl sin hustru hellre än att fortsätta leva med henne. Detta borde vara en rimlig förklaring till varför Gud plötsligt tillåter skilsmässa. Nog är det bättre att makarna skiljs åt än att de slår ihjäl varandra. Även om Gud tillåter skilsmässa så tycks han hålla fast vid sin grundtanke att det inte borde finnas. Han hatar skilsmässa och uppmanar gång på gång till trohet i äktenskapet.
Hur kan man få skilsmässa? Man ansöker om skilsmässa i kyrkan, det finns två olika blanketter och det beror på om man är överens om skilsmässa eller ej. En betänketid kan beslutas och det beror på tre saker: dels om man är överens om skilsmässan, dels om man har barn, och dels om man redan lever åtskilda. Om båda två begär skilsmässan gemensamt och ingen av dem har några barn så kan man få skilsmässa med någon kort betänketid.
Om ett par får inte skilsmässa och det kan beror på att det finns ingen övertygande skälen, har det paret rätt att ansöka om skilsmässa i en annan kyrka som måste de bli medlemmar i, men vi ser det som ingen lösning eftersom man anger samma skilsmässas skäl även om man ansöker i andra kyrkor.
 
Dopet är ett av den Österns Gamla kyrkans sakrament. Det betyder att dopet är en helig handling instiftad av Kristus, faktiskt är en ny födelse där Gud genom jordiska medel (Vatten) ger människan del av det himmelska livet.
För att det kristna dopet skall anses giltigt, skall det ske med vatten och i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Dopet gäller enligt de flesta kristna kyrkor en gång för alla och behöver aldrig göras om. Österns Gamla Kyrka praktiserar nedsänkning av hela kroppen i vattnet. Vanligast är att man döps som barn 40 dagar efter han/hon födds och de flesta kristna tillämpar både barn- och vuxendop.
Dopet är en hel fullständig gudstjänst även om den firas som en del av församlings gudstjänst, föräldrar väljer en Gudfader/Gudmoder till sitt barn. Fadderns främsta uppgift är att vara ett stöd för barnet i dess fortsatta liv, att komma ihåg barnet på dopdagen och födelsedagen, hjälpa barnet förstå vem Gud och Jesus är och vad dopet betyder. Faddrarna kan också fungera som hjälp och stöd till föräldrarna efterhand som barnet växer upp.
Konfirmation, ordagrant bekräftelse, är en ceremoni som är en uppföljning av dopet.
Genom konfirmationen bekräftas Guds kärlek till konfirmanden, som människa och som döpt. Gud är nära sitt älskade barn och ger kraft att leva ett gott liv. Österns Gamla Kyrka brukar ha konfirmationen i samband med dopet. Ett spädbarn som döps är för litet för att tillägna sig kristen kunskap, Då kommer föräldrar och fadders främsta uppgift att få barnet bekänna den kristna tro som givits i dopet.
 
Som Assyr prioriterar jag mina rötter högre än min religion, är det rätt?
Att man respekterar sitt ursprung och rötter har inget fel på, och det här uppmuntrar jag dig att göra alltid utan att man trakasserar andra rötter eller nationaliteter. Man är född som en människa och har inget val att välja sitt ursprung, land, namn… och då tror jag att det är Guds vilja att man föddes som en assyrier och inte svenskt eller amerikanskt.
Men att tänka på religionen, vill jag säga till dig att kristendom inte är en religion. Den är inte som judiskt, islam eller buddist. Kristendom är ett nytt liv som man får genom dop och leva som Jesus Kristus vill. Och när en person väljer att bli kristen, då tar man sin grund till en början. Och när jag säger (väljer) betyder det att inte alla som tillkallas kristna är kristna verkligen. De är dopa som kristna, men de har inte valt kristendom. Har man uppfostrat i en kristen familj, men själv inte känt Jesus som frälsare, kan man inte förstå hans Budskap till mänskligheten.
När Assyrier har valt att bli kristna, hade de det alldeles utmärka civilisation, kultur och traditioner, men kristendom hade inte förstört dem som vissa tror, och vi kan bevisa det genom att kolla våra högtider som vi firar i kyrkan och vad hade dem för betydelse från början… då upptäcker man att flera av dem är uttagna från den assyriska kultur och tradition och kristendom har bevarat dem. Kristendom som är en symbol på Jesus liv är inte emot någon nationalitet utan den försöker att utbilda folk så att de lever och tänker djupare.
Din assyriska är grunden till din mänsklighet, och din tro är den byggnad som byggas på den grunden.
 
Var Jesus Assyrien? Eller?
Din fråga kan ställas så här om Jesus tillhör någon ras.
Man har hört att Jesus Kristus var en jude, vilket skulle betyda att vår Frälsare härstammar från ett folk som hatar kristendomen och som gör allt de kan för att förstöra den.
Detta är svårt för många att förstå. De frågar sig: "Hur kunde Jesus ha varit en jude, när judarna bekämpar allt som relaterar till kristendomen och hans namn?". Men vi kan bevisa att Kristus inte var en jude; om han vore det skulle kristendomens fundament vara byggt på en bluff. Vi har Jesu egna ord i Matteus 23:33 då han talar med judarna och säger:
Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet?
Han talade inte om en symbol för Satans rike. Nej, han sade att de var Djävulens yngel, avkomlingar! Jag vill understryka att en av de första sakerna Jesus gjorde i denna konversation var att förneka något som helst släktskap med dem. Och så fort de pressar honom säger han att de kommer från deras fader och han kommer från hans Fader.
Därför vill jag nu poängtera någonting mycket viktigt gällande Kristus. Så låt oss se vad det står i Jesaja 7:14 gällande Kristi födsel:
Därför skall Herren själv ge er ett tecken: Se, en jungfru skall bli havande och föda en son, och kalla honom Immanuel.
Man hänvisar till de fakta att han är den Eviga fadern och Fridsfursten. I denna identifikation menas att Jesu förkroppsligande var förkroppsligandet av Guds egenskaper.
Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste.
Låt oss nu gå till Matteusevangeliets första kapitel som behandlar Jesu släkttavla. Här talar man om honom som son av David som härstammade från Abraham. Men Jesus föddes av Maria, så Josefs ättlingar spelar ingen roll i relation med Jesus. Josef var ju inte Jesus far - utan endast fosterfar. Genom hela Bibeln, vad gäller släkttavlor, nämns aldrig kvinnan, det var alltid fadern som födde sonen/dottern och så vidare. Varför nämns då modern här? Jo, för det var jungfrun Maria som födde Jesus och hon var hans enda fysiska kontakt på jorden!
Jesus började predika en dag och han sade till folket att han funnits innan Abraham fanns. Om han fanns före Abraham måste de som hävdar judarna började med Abraham erkänna att Jesus omöjligt kunde ha varit en jude!
Judarna såg honom som en främling och de sade själva att Jesus var galileer, inte jude.
Kom ihåg att galileerna inte var judar. Låt oss gå till Johannes 7:1 och vi läser: "Sedan vandrade Jesus omkring i Galileen. I Judeen ville han inte vandra, eftersom judarna var ute efter att döda honom." Ni förstår; i Galileen skulle han inte vara bland judar utan bland sina egna rasfränder. Vi kan även läsa att folket i Galileen vandrade till Jerusalem "... Men ingen vågade tala öppet om honom [Jesus] av rädsla för judarna" (7:13).
Låt oss nu återgå till Johannes 8 då Jesus talar om sitt syfte. Han gick till templet och folket lyssnade på honom och han sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus" (8:12). Fariseerna förnekade honom och sade: "Du vittnar om dig själv, ditt vittnesbörd är inte giltigt" (8:13). Jesus svarar: "Även om jag vittnar om mig själv är mitt vittnesbörd giltigt. Jag vet varifrån jag kommer och vart jag går. Men ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag går (8:14). De frågade honom: "Var finns din far?" (8:19). På vilket Jesus svarar: "Ni känner varken mig eller min Fader. Kände ni mig skulle ni också känna min Fader." Det var vid skattkammaren han sade detta, men ingen grep honom, hans stund var inte kommer ännu. Sedan sade han: "Jag går bort, och ni kommer att söka efter mig, men ni skall dö i er synd. Dit jag går kan ni inte komma" (8:21). Och vidare: "Ni hör hemma här nere, jag är ovanifrån. Ni tillhör denna världen, jag tillhör inte denna världen..."
 
Varför får inte kvinnor bli prästinnor i vår kyrka? Står det i Bibeln att kvinnor inte får bli prästinnor?
Ni har förstått att det finns delade meningar i kyrkan om denna fråga, och så vill ni veta vilka bibelställen de olika ståndpunkterna grundar sig på.
Då blir det svårt att svara rättvist. Det finns nämligen några bibelställen som tycks tala emot kvinnligt prästämbete, men inget som direkt talar för. Här kommer argumenten i korthet.
MOT talar 1 Kor 14:34-35 ’’Skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten.’’ samt 1 Tim 2:11-15 ’’Kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet och alltid underordna sig. Att själv undervisa tillåter jag henne inte och inte heller att bestämma över mannen, utan hon skall hålla sig tyst och stilla. Ty Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som lockades utan kvinnan som lät sig lockas och förleddes till överträdelse. Men hon skall bli räddad genom sitt moderskap om hon lever ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse.’’
Dessutom vet vi att Jesus inte valde någon kvinna till apostel, fastän han i övrigt behandlade kvinnor och män som jämställda. Om prästen i gudstjänsten ska ”representera” Kristus, så är det naturliga att han är en man.
FÖR brukar man endast anföra Gal
3:28 ’’Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.’’ Fast det ordet gäller ju inte prästämbetet utan frälsningen.
Man talar mera om ”vad Jesus skulle ha velat idag”. Och man hävdar att kyrkan är fri att ordna sitt ämbete som det passar i varje tid. Och i vår tid skulle det väcka anstöt om kvinnor hölls tillbaka.
Nu har vi kvinnliga diakonissor i vår kyrka som deras roll är ju inte mindre än männens roll. De som vill ha en kyrka med prästämbete skulle rekommenderas att kämpa hård åt att få en utbildad kvinna och mer rättvis plats för henne.
Frågan är om det går att leva med två uppfattningar i denna fråga. En sak är säker: det går aldrig om inte båda parter är beredda till offer – för enhetens skull.
Hur kan man påstå att Gud är rättvis när han valde ut ett folk och sedan hjälpte detta folk (Israeliterna) speciellt mycket?
Att Gud gav sina löften just till Israels folk, Israels barn, och valde ut dem som egendomsfolk berodde på att han långt tidigare hade lovat den gamle fåraherden Abraham att verka genom hans ättlingar...
Abraham hade visat att han var beredd att lyda Gud, vad än Gud begärde av honom. Och Gud prövade hans trohet till det yttersta - genom att till och med begära att han skulle offra sin älskade son Isak (1 Mos 22:1-18) - en begäran som Abraham aldrig behövde uppfylla.
Guds önskan var att Abrahams ättlingar skulle bli som sin anfader och att han skulle kunna använda dem för att ge alla folk såväl materiella som andliga välsignelser:
"I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst" (1 Mos 22:18)
Men det var inte ett villkorslöst löfte, utan ett förbund. Ett ömsesidigt avtal. En ömsesidig överenskommelse. Välsignelsen var en följd av rättfärdigheten. Guds löften skulle bli verklighet under förutsättning att Abrahams ättlingar följde hans vilja - om de verkligen i tanke, ord och handling visade att de var Abrahams barn, att de "vandrade i spåren av den tro som Abraham hade" (Rom 4:12).
Abraham undervisade sin son Isak och Isak undervisade sin son Jakob - och familjen växte sig allt större. Jakob, vars namn ändrades till Israel, tog med sig sitt folk till Egypten. Åren blev till decennier och decennierna till sekler och israeliterna blev allt talrikare - liksom deras bekymmer. De blev slavar i det främmande landet.
För att kunna fullgöra sitt löfte till Abraham räddade Gud dem ut ur Egypten och gav dem till och med sin vilja, sin lag, nedtecknad på stentavlor.
Och folkets ledare, Moses, upprepade för israeliterna att Israel hade utsetts av Gud att vara ett "rike av präster" (2 Mos 19:6), dvs hela folket skulle utgöra ett levande vittnesbörd, ett exempel för de omgivande folken:
"Jag lär er nu stadgar och föreskrifter, så som Herren, min Gud, har befallt mig, för att ni ska lyda dem i det land ni kommer till och tar i besittning. Ni ska följa dem och lyda dem för att andra folk ska se er vishet och insikt" (5 Mos 4:5-6)
Israels barn blev förvisso ett exempel - men ett avskräckande exempel. De ledde inte folk till Gud. I stället följde de andra folk och kom själva allt längre bort från Gud. De till och med brände barn levande som offer till den hedniska guden Molok (Jer 32:33-35).
Israeliterna var visserligen Abrahams säd, Abrahams fysiska avkomma, men det andliga släktskapet med Abraham var ofta knappt skönjbart. De hade verkligen inte ärvt hans hjärta - hans tro - hans vilja att följa Gud. De hade inget av det som hade fått Gud att utse just Abraham och hans ättlingar till sitt redskap. Den välsignelse Gud lovat Abraham tycktes avlägsen. Samtidigt klamrade de sig själva fast vid de gamla löftena. De var Abrahams ättlingar och därför skulle de bli välsignade!
Men det var inte Guds syn på saken. Eller som vildmarksförkunnaren Johannes döparen påpekade för några fariseer och saddukeer:
"Tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham" (Matt 3:9)
Det räckte inte att vara Abrahams fysiska ättling för att verkligen vara ett "Abrahams barn" - och arvtagare till det löfte som Gud gav Abraham. Man kunde inte göra anspråk på detta arv bara på grund av sitt fysiska släktskap med honom, utan genom att visa prov på samma tro som han visat - genom att vara rättfärdig som Abraham - genom att följa Abrahams exempel i sitt handlande - dvs på grund av sitt andliga släktskap med honom.
"Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn", skrev den judiske rabbinen Paulus (Rom 9:6-7). "Den är inte jude [dvs ett Abrahams barn] som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven" (Rom 2:28-29)
Men även om Israels barn såsom folk aldrig lyckats leva upp till Abrahams rättfärdighet stod Guds löfte fast. Ett par tusen år efter Abrahams tid på jorden föddes den ättling till det israelitiska folkets stamfader genom vilken Guds löften om en gränslös, evig, global välsignelse skulle förverkligas.
Jesus från Nasaret. Den Messias (en av Gud själv utvald ledare) som Gud genom profeterna hade lovat skulle komma och göra de gamla löftena och förhoppningarna till verklighet.
Nya testamentet börjar med att betona att Jesus Kristus är "Abrahams son" och följaktligen en rättmätig arvtagare till allt det som Gud lovat Abrahams ättlingar (Matt 1:1) om de följde Guds vilja, så som Abraham gjort. Och genom honom skapar Gud en ny familj, en ny släkt, Abrahams andliga ättlingar - Guds andliga Israel.
"Om ni nu tillhör honom [Messias] är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet" (Gal 3:29)
"Ni ska alltså veta att de som tror, de är söner till Abraham. Skriften förutsåg att Gud skulle göra hedningarna rättfärdiga på grund av deras tro, och därför lät den redan Abraham få budskapet: 'Alla folk ska bli välsignade genom dig.' Alltså blir alla som tror välsignade tillsammans med Abraham, som trodde" (Gal 3:6-9)
"Det folk som inte var mitt ska jag kalla mitt folk... Och på den plats där det sades till dem: 'Ni är inte mitt folk', där ska de kallas den levande Gudens barn" (Rom 9:25-26).
Den församling som Jesus lade grunden till är Guds andliga Israel - Abrahams andliga barn. Den består av all världens etniska grupper - av alla världens folkslag. Vad vi har för fysisk härstamning genom våra föräldrar har inte någon betydelse när det gäller vår möjlighet att få del av det löfte som Gud gav Abraham och hans efterkommande. Det avgörande är vad vi är andligen.
Aposteln Petrus förklarade Guds syfte med att skapa denna "församling" (det grekiska ordet för "församling", ekklesia, betyder helt enkelt "de utvalda" eller "de utsedda"):
"Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk..." (1 Pet 2:9)
"Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap [samma uppgift som Gud gav det gamla Israel]" (1 Pet 2:5)
Innebär det att Israel är borta ur bilden? Paulus ger ett definitivt och ovedersägligt svar på den frågan:
"Jag frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk, som han en gång har utvalt" (Rom 11:1-2).
Guds löften står fasta. Guds förbund med israeliterna förändras inte. Men löftena har utsträckts till att omfatta hela mänskligheten. Gud använde det fysiska Israel för att skapa det andliga Israel - ett folk som kallades och fortfarande kallas ut bland alla folk för ett stort syfte, en fantastisk uppgift. Och här ger det fysiska släktskapet inga företräden.
"Gud [gör inte] skillnad på människor, utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör" (Apg 10:35)
Gud gör ingen skillnad på människor och vår eviga framtid påverkas inte av om vi är assyrier eller israeliter. Det enda avgörande för varje människa - oavsett vilken ras vi tillhör - oavsett om vi är judar eller araber, vita eller svarta, europeer eller afrikaner - oavsett om vi är födda av föräldrar som är buddister, hinduer, muslimer, judar, kristna eller ateister - oavsett vilken kultur eller världsdel vi har växt upp i - är om vi är Abrahams andliga ättlingar - om vi delar hans tro på Gud och beslutar att vända om, börja följa Guds vilja och låta hans ande leda oss. Då tillhör vi "Guds Israel", då är vi arvtagare inte bara till löftet om att få ärva jorden - morgondagens värld - Guds rike - utan dessutom arvtagare till löftet om evigt liv!
Nej, Gud har ingen älsklingsnation som han gynnar och välsignar framför några andra, eller på bekostnad av några andras välfärd. Gud har inte något favoritfolk. Han har inte anseende till personen.
När Gud valde israeliterna till sitt "egendomsfolk" och ingick sitt förbund, sitt avtal, med dem, gjorde han det av en enda anledning. De skulle bli det redskap med vars hjälp han skulle välsigna alla folk. Genom dem utförde han förberedelsearbetet för att upprätta sitt rike här på jorden och, slutligen, fullborda sin skapelse av människan - oavsett hennes etniska bakgrund - och göra henne till sin fullkomliga andliga avbild med evigt liv.
 
Är Bibeln ofelbar?
Bibeln är som Jesus, både ytterst mänsklig och samtidigt helt igenom gudomlig. Det betyder att den är skriven på ett mänskligt språk, har en mänsklig tillkomsthistoria, och verkar för många alltför mänsklig. Den är skriven genom Guds initiativ för att Gud vill uppenbara sig, sin kärlek till mänskligheten och som Guds Ord utöva makten att gudomliggöra en människa som tar emot Guds ord i sitt liv. Bibeln är ofelbar: den förmedlar Guds sanning som bara är en och innehåller allt för en människas frälsning.
 
Hur skall jag kunna ha Bibeln som rättesnöre?
Den som följer Jesus och lyder hans Ord kommer i konflikt både med samhällets system och lagar och sin gamla människas värderingar och vilja. Det är därför som Jesu efterföljd kostar något och ibland mycket.
 
Var i Bibeln står det om svordomar?
Läs ur Bergspredikan Matt.5:33-37
 
Vad säger Bibeln om kärleken?
Den skiljer mellan den gudomliga kärleken och den mänskliga. Samtidigt finns det ett djupt samband. Hela Bibeln är ett kärleksbrev till mänskligheten:
Så älskade Gud världen…. Joh 3:16 och så Jesu ord:
Ett nytt bud ger jag er att ni skall älska varandra, Joh 13:34
 
Vad säger Bibeln om sexualiteten?
Den hör till Guds goda skapelse men kan på grund av syndafallet också få tjäna syften som är helt mot Guds vilja. Sexualitetens rätta miljö är ett trofast äktenskap mellan man och kvinna.
Bibeln ser allvarligt på många olika former av sexuella försyndelser, då de sker på människans kropp vilken är
"ett tempel åt den helige Ande"
 
Har Bibeln en negativ kvinnosyn?
Nej,
men en del kan inte skilja på Bibelns lära och den kultur i vilken Bibeln tillkom.
 
Vad säger Bibeln om ondskan?
Det finns ingen samlad berättelse om den onde eller ondskan. Bibeln konstaterar från sin första bok till sin sista att ondskan existerar.
Sitt ursprung röjer den genom det avfall, det uppror som ägde rum i änglavärlden och som speglas i Jes 14:12, Sedan kopplas ondskas till Guds fiende, som bär många olika namn och beteckningar i Bibeln.
Vidare kopplas ondskan till en mot Gud fientlig värld och en fallen mänsklighet.
 
Vad säger Bibeln om sex före äktenskapet?
När det gäller de många frågor som vi får om sex och samlevnad finns början till ett svar i det som sagts om sexualitet.
Den är en Gods goda gåva med mycket glädje och välsignelse för man och kvinna. Eftersom även sexualiteten är ställd under de villkor som gäller efter syndafallet, kan den missbrukas och leda till sådant som inte är efter Guds vilja. Därför förklarar Jesus för sina lärjungar hur Gud gjorde människan till man och kvinna för att av två skulle vara ett. Denna enhet får inte människan bryta sönder. Matt 19:1-11.
Denna enhet mellan man och kvinna har i olika kulturer i olika tidsepoker haft olika uttryck. Det går inte att säga att den ena kulturen är på detta område mer Biblisk än den andra. Men det är möjligt att förstå att äktenskapet är en sådan ordning för denna kärlek att den kan bli en form för en mans och en kvinnas livslånga kärlek till att utvecklas och fördjupas.
Då samlaget är något som konstituerar äktenskapet, är frågan om samlag utanför äktenskapet mycket allvarlig.
 
Vad säger Bibeln om helvetet?
Man undrar över Bibelns olika beskrivningar av helvetet. Den frågan är både stor och svår, och låter sig knappast besvaras på några få rader.
Jesus talar många gånger om ett helvete. Vi vet däremot ingenting om vilka eller hur många som kommer dit. En gång när lärjungarna ville veta om det bara var få som blev frälsta svarade Jesus: "Kämpa ni för att komma in genom den trånga dörren!" (Lukas 13:23). Så när Jesus nämner helvetet så är det för att vi ska undvika det, inte för att vi ska fundera över vilka andra som kommer dit.
Man kan bara kort nämna att de många utsagorna om helvetet är lite svåra att förena med tanken att "Gud vill att alla människor skall bli frälsta" (1.Tim.2:4). Kan Gud misslyckas med sin uttalade vilja? Det står också att Gud ska bli allt i alla (1.Kor.15:28), att alla knän ska böjas för Jesu namn (Fil.2:10) och att Gud vill försona allt med sig (Kol.1:20). 
 
Skillnader mellan Gamla och Nya Testamentet?
Självklart är det skillnad. GT är t ex mer än tre gånger så stort som NT och dubbelt så gammalt. Men jag antar att du menar skillnader i innehåll och budskap.
Både GT och NT innehåller historiska skildringar. Skillnaden är att GT omspänner minst 3000 år, medan NT nöjer sig med de drygt 60 åren från Jesu födelse (evangelierna) till Paulus tid i Rom (Apostlagärningarna). Sedan innehåller GT också många profetiska böcker med t ex förutsägelser om Jesus som går i uppfyllelse i NT.
Sedan gammalt indelar man Guds ord i Lag och Evangelium. I GT finns huvudsakligen Guds Lag (särskilt i Moseböckerna), i NT huvudsakligen Evangelium (det glada budskapet om frälsning genom Jesus Kristus). Se Joh 1:17
I Bergspredikan (Matteus kap 5-7) tar Jesus upp förhållandet mellan Gamla och Nya Testamentet. ”Inte en enda bokstav i Lagen skall förgå”, säger han. Se vidare Matt 5:17-20 Men i fortsättningen fördjupar han Guds Lag och ställer sitt budskap i kontrast till vad som är sagt i GT: ”Ni har hört att det blev sagt till fäderna… men JAG säger er…” Nu gäller inte längre GT:s ord ”öga för öga och tand för tand”, nu gäller det att vända andra kinden till när man blir slagen. Inte heller ska man hata sina fiender utan älska dem och be för dem. Se Matt 5:21-48
Det finns ingen motsättning mellan GT och NT, snarare en fördjupning eller utveckling så att kärleksbudskapet i NT kommer mera i förgrunden. För kristna är båda delarna Guds ord, även om vi tolkar GT i ljuset av NT. Särskilt intressant är det att upptäcka hur det går tusentals osynliga trådar från GT till NT.
 
Ska man "vända andra kinden till"?
Du undrar om det går att leva efter Jesu ord i Matt.5:39. Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Finns det någon gräns för hur man kan låta sig behandlas?
Vad det handlar om är att inte löna ont med ont utan försöka besegra det onda med det goda (Rom.12:21). Vill vi veta hur Jesus menade, så är det bäst att se på hur han själv levde. När man spottade på honom och slog honom, lyfte han inte ett finger till sitt försvar (Matt.26:67-68). Om dem som korsfäste honom sa han: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör" (Luk.23:34).
Han levde alltså som han lärde. Men vem av oss skulle klara detta? Här gäller samma sak som om hela Bergspredikan i övrigt: att helt leva efter Jesu ord är omöjligt, men vi måste ha dem som riktmärke. Alltså: när du blir angripen, försök att inte ge igen. Försvara gärna andra, men inte dig själv. Älska dina fiender och be för dem som förföljer dig (Matt.5:44), för så gör Jesus.
Finns det någon gräns? Nej, inte för kärleken. Och när jag misslyckas, då är det skönt att veta att Jesu kärlek är precis så gränslös som min inte är.
 
Vad hände med Josef och Maria efter Jesu himmelsfärd?
Maria var med bland apostlarna på vid Pingst och väntade på Andens gåva (Apg.1:14). Hon tillhörde alltså den första församlingen i Jerusalem. Enligt Joh.19:26-27 hade Jesus omsorg om sin mor Maria in i det sista. Han gav aposteln Johannes i uppdrag att ta sig an henne, och evangeliet säger att hon hade sitt hem hos Johannes i fortsättningen.
När det gäller Josef finns det anledning att anta att han var betydligt äldre än Maria. Säkert var han död före Jesu död - annars hade Johannes omsorg inte behövts.
Gammal tradition säger att aposteln Johannes så småningom slog sig ner i Efesos i nuvarande Turkiet. Han lär ha varit den ende av lärjungarna som inte dog martyrdöden (förutsagt i Joh.21:20-23). Därför kan han ha tagit Maria med sig till Efesos, där hon i så fall levde till sin död. Strax utanför Efesos kan man än idag besöka "Jungfru Marias hus", ett litet stenhus som delvis är från Jesu tid.
 
Var finns fakta om Jesus och kvinnorna?
Det blir till att läsa evangelierna. Där finns åtskilliga berättelser om Jesu möten med kvinnor. Ett axplock: kvinnan i Simons hus som älskade mycket och fick mycket förlåtet (Luk.7), den samariska kvinnan som han hade ett långt och viktigt samtal med (Joh.4), äktenskapsbryterskan som han inte dömde (Joh.8), Marta och Maria i Betania som han var gäst hos (Luk.10) och samma Marta som fick höra orden "Jag är uppståndelsen och livet" (Joh.11).
I sina liknelser tar han ofta exempel från kvinnans liv: hon som sopar hela huset för att hitta ett förlorat mynt (Luk.15) och änkan som kräver sin rätt (Luk.18).
Dessutom visar evangelierna att kvinnor många gånger är Jesu trognaste efterföljare. Det var de som stod vid korset när nästan alla lärjungarna hade flytt. Det var de som kom först till graven och upptäckte att den var tom.
Dessa och många andra sammanhang visar att Jesus möter kvinnor på samma sätt som män, nämligen som människor. Detta betyder inte att det inte är någon skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad. Och den skillnaden betyder att ingen människa ensam kan vara Guds avbild. Enligt 1 Mos.1:27 är mannen och kvinnan tillsammans Guds avbild. Varken kvinnan eller mannen klarar ensam att återspegla Gud. Det behövs minst två. Och därav följer att man och kvinna inte har samma uppgifter i skapelsen. Likvärdiga men olika till kropp och själ är vi skapade till varandras komplement.
 
Varför hade Jesus bara manliga lärjungar?
Ja, det beror lite på vem man frågar. Många skulle föredra att svara att Jesus var bunden av sin tid. Kvinnor skulle på den tiden inte ha accepterats som apostlar, och därför gick Jesus in under de ramar som hans tid och kulturmiljö satte.
Men här svaret blir lite annorlunda. Man tänker på hur Jesus faktiskt i övrigt var långt "före sin tid" när det gällde förhållningssättet till kvinnor. Några exempel är kvinnan i Simons hus som älskade mycket och fick mycket förlåtet (Luk.7), den samariska kvinnan som han hade ett långt och viktigt samtal med (Joh.4), äktenskapsbryterskan som han inte dömde (Joh.8), Marta och Maria i Betania som han var gäst hos (Luk.10) och samma Marta som fick höra orden "Jag är uppståndelsen och livet" (Joh.11). Evangelisten noterar särskilt Jesu oväntade handlingssätt i Joh 4:27 "de blev förvånade över att han talade med en kvinna". Dessutom visar evangelierna att kvinnor många gånger är Jesu trognaste efterföljare. Det var de som stod vid korset när nästan alla lärjungarna hade flytt. Det var de som kom först till graven och upptäckte att den var tom.
Vi ser alltså att Jesus möter kvinnor på samma sätt som män, nämligen som människor. Men detta betyder inte att det inte är någon skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad. Inte i värde, men i uppgifter. Hade Jesus velat ha kvinnor som apostlar, så hade han kunnat det. Men tydligen ville han inte. I vad mån detta bör få konsekvenser även i vår tid är en annan - och omstridd - fråga.
 
Riv ut ögat!
Du har läst Jesu ord i Bergspredikan om att man ska riva ut sitt öga och hugga av sin hand. Detta gör dig orolig, och du undrar om det ska förstås bokstavligt?
Orden står i Matt 5:29-30. Poängen är att man kan behöva offra något för att bli räddad. En fick i sin ungdom ett ben amputerat på grund av en cancertumör. Han miste en kroppsdel och räddade livet. Nu har han levt med protes i snart 50 år. Det är förstås inte alltid så kul – men det är ändå ett billigt pris för livet!
Fast för honom gällde det ju bara kroppens räddning i detta livet. Jesus talar om själens räddning till evigt liv. Himlen lär inte bli full av enögda sjörövare och enarmade banditer. Synden finns i människans innersta och sitter varken i ögat eller i handen. Så det är tydligt att Jesus använder ett bildspråk här. Jag tror att han med dessa drastiska bilder egentligen vill ge en utläggning av första budet: Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Ingenting ska vara viktigare för oss än Gud – inte ens vårt öga eller vår hand. Det som ”förleder oss” ska vi göra upp med. Och då handlar det inte om något bokstavligt utrivande eller avhuggande, utan om att bekänna det syndiga som ögat ser och handen gör.
 
Vad kallas Gud i Nya Testamentet?
Det är bara ”Abba” som jag känner igen; det är ett arameiskt ord som betyder pappa, och som Jesus använder när han ber till sin Fader. Men det är ju inget namn, lika lite som ”pappa” är ett namn.
Det enda namn Gud har i NT är namnet Jesus. Han är ju ”själv gud och alltid nära Fadern” (Joh 1:18). I honom har Gud kommit oss så nära att han t.o.m. fått ett namn. Det berodde förstås på att när Gud blev människa måste han kunna skiljas från andra människor. Gud behöver däremot inte skiljas från andra gudar, eftersom han är den ende. Jesus har lärt oss att vi får kalla honom Fader (eller Far eller Pappa) – inte för att han heter så, utan för att han är det. Vi kan naturligtvis också kalla honom Gud. Det är inget namn, liksom inte människa är ett namn, men det uttrycker vad han är.
 
Varför blir en del helade och andra inte?
Den här frågan är jätteviktig. Jag har själv varit med och bett för sjuka och sett under ske. Sjukdomar från livshotande cancer till ryggskott och förkylning har försvunnit helt.
Men jag har också varit med om att inte få vad vi bett om. Då undrar man: Var det fel på vår tro de gångerna? Eller på den sjukes tro? Bad vi på fel sätt eller vid fel tillfälle?
Alla dessa frågor är fel. Det behöver inte vara några brister i vår eller någon annans tro. Det kan faktiskt vara så att Gud inte alltid vill svara ja på våra böner. Gud har all makt och all kärlek. Men han ser långt djupare än vi, ser att sjukdom och lidande ibland kan vara ett helgelsemedel.
När du eller någon annan är sjuk, är det inte Gud som sänder sjukdomen. Det onda kommer från Den Onde. Men Gud kan vrida vapnen ur handen på djävulen och låta lidandet dra oss närmare Gud.
För att sammanfatta: När någon blir sjuk är vår första uppgift att be Herren om helande. Men om vi inte får det vi ber om, måste vi också kunna se lidandet som en uppgift. Vi lider kanske för andras skull (Kol 1:24). Inget som vi lägger i Guds händer kan vara meningslöst.
 
Vilken syn har kristna på Ödet?
På Ödet tror vi inte. Med Ödet brukar man nämligen mena en opersonlig makt som stakar ut vårt liv i detalj. Vore det så, skulle vi inte kunna påverka vårt liv det minsta, och då skulle livet faktiskt bli meningslöst.
Jag minns en grannfru vi hade en gång som lät sin lille pojke leka på gatan. Vi grannar sa till henne att hon borde vara försiktigare, eftersom det var en genomfartsgata där det kom rätt många bilar. Hennes svar glömmer jag aldrig: ”Det spelar ändå ingen roll, för ska det hända något så händer det, och ska det inte hända något så händer det inte i alla fall.” Det var en total ödestro, och jag tror lyckligtvis att det inte är många som skulle hålla med henne.
Vad vi kristna tror är att det är en personlig makt som råder över oss, nämligen Gud. Ändå tvingar han oss aldrig, eftersom han vill att vi ska ha frihet att säga ja eller nej till honom. Han vill alltid vårt bästa, även om vi inte alltid förstår hur. Och till skillnad från Ödet går han att påverka, eftersom han direkt uppmanar oss att be till honom.
 
Ålder i himmelen
Hur gammal är man när man kommer fram till saligheten?
Man är glad för Den fråga, för den handlar om det underbara hopp vi har i Kristus om uppståndelse från de döda och evigt liv hos Gud.
Vad säger Bibeln om detta?
Den säger att uppståndelsen är en förvandling, en förvandling så att vi får en ny kropp.
Så står det ju om Jesus. När han stått upp från döden hade han en kropp, men en annorlunda kropp. Han kunde gå genom stängda dörrar, han försvann ur lärjungarnas åsyn och uppenbarade sig på nytt.
En sådan kropp kommer vi att få. Det står i 1 Joh. 3:2, att vi ska bli lika Jesus.
Aposteln Paulus talar mer om detta i 1 Kor 15 – ett kapitel som handlar om uppståndelsen. Han tar bilden av det som sker när man sår ett frö, det som kommer upp är inte fröet utan växten: Gud ger det den gestalt han har bestämt (v 37f)
Det som blir sått förgängligt, uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått i svaghet uppstår fullt av kraft. (v 42f).
Därför när en gammal människa dör i tro på Jesus kanske skröplig och märkt av åldern – med dåliga ben och nedsatt syn och demens – så står hon upp med full hälsa, med en ny kropp.
Kan man då säga att vi alla blir som unga? Det är det närmaste vi kan komma med våra egna tankar. Men det eviga livet går långt utöver det vi kan tänka. Det är inte som livet här på jorden där vi växer och går igenom livets olika stadier år från år. I himmelen är vi som änglarna (Mark.12:25). Vi har kommit fram till det som Gud bestämt oss för. Hans plan med var och en av oss är fullbordad. Läs Rom. 8:28-30!
 
Ska man älska alla, oavsett religion?
Du utgår i din fråga från Jesu ord: Ett nytt bud ger jag er att ni skall älska varandra. Din undran är om detta gäller även i mötet med icke-kristna. Bibeln säger: den som inte älskar, känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek (1.Joh 4:8). Kärleken är ett med Guds väsen, och ska vi vara hans avbild och återspegla honom, så bör vi försöka älska alla.
Jesus är mycket radikal och tydlig på den här punkten.
Läs t.ex. hans ord i Matt 5:43-48. Jag tror man ska tolka orden så, att om vi bara älskar kristna (=”bröder”) så är det ingenting med det. Det är snarast de andra som ska ha företräde.
Så handlade också Jesus själv. Samarierna hade delvis annan religion än judarna. Likväl har Jesus ett långt och djupt samtal med en samarisk kvinna (större delen av Joh 4:e kap). Och när han ska framställa ett exempel på verklig kristen kärlek, så berättar han liknelsen om den barm-härtige samariern (Luk 10:25-37). Jesu botande är ju alltid kärleksgärningar, och i åtminstone två fall botar han hedningar: en romersk officers tjänare i Matt 8:5-13 och en kananeisk kvinnas dotter i Matt.15:21-28.
Aposteln Paulus har också ett ord att säga i saken: Gal 3:28. Det ordet kan förstås så, att vi inte ska låta kärleken styras av etniskt ursprung. Gud älskar alla, och Jesus har givit sitt liv för alla. Hur skulle då vi kunna göra skillnad?
Detta innebär förstås inte någon relativisering, så att varje sätt att tro skulle vara lika bra. I tron finns det gränser, men i kärleken inga.
 
Om inte Jesus kommit?
Du undrar hur världen skulle se ut om inte Jesus hade funnits.
Då skulle vi inte veta mycket om Gud. Det är ju Jesus som har visat oss hurdan Gud är, se Joh 1:18. Vi skulle heller inte leva i fred med Gud, eftersom det är Jesus som har försonat och förenat oss med Gud, se Ef 2:14-18. Och vi skulle inte våga hoppas på ett liv efter döden – det är Jesus som har besegrat döden för vår räkning i sin uppståndelse, se 1 Kor 15:55-57.
 
Var Maria jungfru?
Du vill ifrågasätta att Jesu mor Maria var jungfru. Till stöd anför du en historia om en romersk centurion som skulle vara pappa till Jesus. Likväl tycks du mena att när Jesus väl föddes, befanns han vara Guds son.
Som du nog förstår rimmar detta inte alls med bibelordet eller Kyrkans tro. Jesus blev inte till för c:a 2000 år sedan. Eftersom han är Gud så är han till av evighet. Det som skedde för 2000 år sen var att han kom från evigheten in i tiden. Gud är hans fader, som Jesus många gånger säger, och Maria hans mor. Han skulle ju vara Gud och människa i en person – Gud efter pappa och människa efter mamma. Meningen med att han kom till jorden var nämligen att han skulle förena människan med Gud.
Det är klart att det vore lättare att begripa om Maria hade blivit våldtagen av en man eller frivilligt gått med på ett förhållande. Men saken är betydligt mer komplicerad än så. Bibeln och Kyrkan menar att Jesus föddes genom ett under. Och då är det inte lönt att försöka fundera ut en ”naturlig förklaring”.
Ser man Jesus bara som en vishetslärare, så kunde han naturligtvis vara född som vilken människa som helst. Men ser man honom som Guds son så vill det mer till.
Jungfrun Maria är nog den största förebild vi har när det gäller tro. Hennes situation var sannerligen inte enkel. Det märktes ju att hon inte hade någon far till sitt barn. Och hon var faktiskt inte mera oskuldsfull än att hon visste hur barn kommer till (se bibelhänvisningar nedan). Det stora med denna unga flicka är att hon vågade säga JA till den största uppgift någon människa har haft. Detta JA från jungfrun Maria öppnar porten för världens frälsning.
Detta begriper du förstås lika lite som jag. Begrep gjorde inte Maria heller. Men, som hennes släkting sa om henne: ”Salig hon som trodde” (Luk 1:45). Vill man, kan man än idag tro det man inte begriper – och särskilt det. Om Gud vore begriplig för oss människor så vore han inte Gud.
 
Martyrer i Bibeln och idag?
Hur är det med martyrernas roll i kristendomen, undrar du.
Den första kristna martyren var den helige Stefanos, som det berättas utförligt om i Apostlagärningarna kap 6-7. Han blev gripen och stenad till döds i Jerusalem för sin kristna tros skull. Aposteln Jakob blev halshuggen i Jerusalem (Apg 12:2), och det antyds att aposteln Petrus också fick dö för sin tro (Joh 21:18-19). Enligt traditionen dog alla Jesu lärjungar utom Johannes martyrdöden.
Jesus hade också förutsagt att många av hans efterföljare skulle bli dödade (t ex Matt 24:9). På många ställen i NT ses lidandet och döden för Jesu skull som en särskild nåd och ett vittnesbörd om tron, se t ex 1 Pet 4:12-13.
Under de första tre århundradena i den kristna kyrkans historia hände det gång på gång att blodiga förföljelser utbröt mot de kristna. Och på lång sikt bidrog detta faktiskt till kristendomens seger. Man förstod så småningom att det som tusentals människor var beredda att dö för måste vara sant. Den kristna kyrkan höll martyrerna högt i ära. De hade ju verkligen vittnat med sina liv om trons sanning. Många av den första tidens martyrer ihågkoms än idag av kyrkan med minnesdagar.
Och självfallet finns det tusentals okända martyrer långt in i vår egen tid, som bara Gud känner namnet på. Däremot är det otänkbart att någon skulle göra sig själv till martyr, Sådant har ingenting med den kristna tron att göra.
 
Hur vet man att man har en kallelse?
Alla människor har en kallelse från Gud, en uppgift som han har avsett för henne. Frågan är hur man upptäcker och känner igen denna kallelse. Här är lite ledning:
a. Känn efter om det är något område som lockar dig särskilt. Gud leder oss ofta in på rätt område genom att ge oss intresse och naturlig fallenhet för detta.
b. Be till Gud om Andens hjälp och ledning i beslutet. Känn efter om din längtan blir större eller mindre genom bönen.
c. Gå till en medkristen som du har förtroende för. Be denna om förbön och råd. Andras ögon ser ofta mer än ens egna.
d. Blir det ändå inte klart, så kan du be om ett tecken. T.ex. "Gud, jag söker till den här utbildningen etc. Låt mig komma in om det är din vilja för mig."
 
Är det OK som kristen att donera organ?
Kroppen är Guds skapelse och därmed precis lika viktig som själen. Det betyder att vi har ansvar för hur vi använder vår kropp. Men vi har också ett ansvar för våra medmänniskor, det som Paulus har uttryckt med orden Bär varandras bördor (Gal.6:2). Om någon är livshotande sjuk och kan räddas med hjälp av ett av mina organ, då kan jag hjälpa honom (lätta hans börda) genom att donera. Detta gäller när jag är i livet och kan avvara organet (t.ex. en njure, när jag har två).
Lite annorlunda är det om man efter min död kan återanvända mitt friska hjärta i en annans kropp. I så fall måste jag själv i förväg ha godkänt donationen. Jag kan inte se annat än att detta är ett riktigt handlande. Visserligen tror vi som kristna på kroppens uppståndelse, men detta betyder att Gud återskapar kroppen efter samma genetiska kod. Det är alltså ingen risk att jag får tillbringa evigheten utan hjärta om jag donerat bort det!
Jesus offrade alla sin kropps organ i döden för alla människors skull. Då måste det vara rätt att jag kan offra något organ för någon människas skull. Det hör till ansvaret för Guds skapelse: min egen kropp och andras.rch News

 Copyright ® 2007-200www.karozota.com

Ancient Church of the East

 

Last updated 2009-07-07