Tröst & Sorgen

Dina Glädjeämne

Läs mer om Österns Kyrka

Det Röda Skynket

Två kristna traditioner och bruk möts vid altaret

en uppsats av Annika Vindare

Inledning

I en förort byggd på miljonprogrammets tid står kyrkan mitt på torget. Den bruna tegelfasaden och grindarna i svart järn är typiska detaljer från sjuttiotalet. Här sker, bland mycket annat, ett intressant möte mellan två olika traditioner. Det handlar om Svenska kyrkan och om Österns gamla kyrka som firar sina gudstjänster i samma kyrkobyggnad. Frågor som kommer att ställas i detta sammanhang rör sig kring hur vi använder oss av kyrkorummet och hur vi ser på varandra.

Är det möjligt att fritt anpassa utsmyckningen av kyrkorummet efter den egna traditionen? Varför kan det finnas behov av att avgränsa och inte tillåta vissa bruk? Har den etablerade kyrkan företräde när det gäller tolkning och uttryck av gudstjänsten i förhållande till den andra kyrkan? Hur visar vi ömsesidighet och tolerans gentemot varandras traditioner? Vilket ansvar har vi för den lokala ekumeniken? Hur kan vi fortsätta vårt samarbete och finna en gemensam väg framåt?

Bakgrunden till dessa frågor finner vi i en händelse som ägde rum under hösten 2006 i Hjällbo kyrka i Angereds församling. Som medarbetare och ansvarig för verksamheten i kyrkan kom jag att ställas inför frågan om att i kyrkorummet hänga upp röda gardiner framför altaret för att på så sätt kunna efterlikna ikonostasen i den ortodoxa traditionen. Utifrån den beskrivna situationen har jag bearbetat frågan med hjälp av litteratur hämtad från kursen ”Teologi för staden”, annan litteratur i ämnet, hemsidor och samtal med berörda personer. 

Två traditioner i samma kyrkorum

Kyrkorummet i sjuttiotalskyrkan är öppet och funktionellt. Den nu gulnade furun i inredningen går igen i såväl bänkar som altartavla. Textilier i mariablå och grovhuggna konstverk pryder väggarna. Kristus i altartavlan är vänlig, öppen och mottagande. Den tydliga Kristusgestalten är omgiven av bilder ur livet. Vi ser den trötte arbetaren vid sin maskin, vi ser familjer och höghus, hav och land. Kristna symboler varvas med bilder ur Bibelns Jesusberättelser. Altaret är rejält och ytan framför är stor. I det här rummet firas gudstjänster av olika slag med människor som har sina rötter i olika delar av världen. Församlingen har flera körer och musiken är en viktig del i gudstjänstlivet. Det firas, i svenska kyrkans ordning, högmässa eller motsvarande varje söndag.

På lördagar samlas Österns gamla kyrkas församling S:ta Maria till gudstjänst i samma kyrkorum. Österns gamla kyrka hör till den östliga grenen av ortodoxa kyrkan och är en del av Österns apostoliska katolska och assyriska kyrka. På grund av en konflikt som uppstod under slutet av 1960-talet finns idag två patriarkater. Den ena delen av kyrkan hör till patriarken Mar Dinkha IV vilken har sitt säte i Chicago, USA. Den andra delen som är Österns gamla kyrka har medlemmar runt om i världen under ledning av hans helighet Mar Addai II, med huvudsäte i Bagdad, Irak.[1]

Hjällbo kyrkas barnkör hade under hösten 2006 ett pågående musikprojekt och ville vid en gudstjänst hänga upp en gobeläng i koret. För att göra detta möjligt fästes en stålvajer från ena långsidan tvärs över koret till andra långsidan. Här fick den nysydda gobelängen hänga under gudstjänsten. När allt skulle plockas ner bestämde vi oss för att behålla stålvajern då vi såg möjligheter att använda den vid fler tillfällen t ex vid julspel och liknande.

Den spända stålvajern blev en inspiration för vännerna i den assyriska kyrkan. Kanske kunde man hänga stora röda gardiner framför altaret och på så sätt få en påminnelse om ikonostasens betydelse i gudstjänsten? Det skulle i så fall ge församlingen möjlighet att få återuppleva ytterligare en dimension av deras historiska gudstjänst här i den moderna kyrkan

För de östkyrkliga troende, till vilka Österns gamla kyrka hör, är deltagandet i gudstjänstens liturgi av största vikt.  Här följer en förenklad beskrivning av dess betydelse och innebörd.

 Den gudomliga liturgin, som den kallas, har flera former och inom de olika kyrkorna används särskilda liturgier vid olika tillfällen under året. Gudstjänsten speglar dramat kring Jesu inkarnation, hans liv, död och uppståndelse. Liturgin gestaltar den teologiska betydelsen av Kristi frälsningsgärning. Genom att delta i gudstjänsten blir människan delaktig i denna försoning.

Med hjälp av ikonostasen, med sina många dörrar och ikoner av Kristus, Maria och apostlarna, åskådliggörs hur Kristus förenar himmel och jord. I väst har detta ibland uppfattats som en skiljevägg som delar upp mellan det gudomliga och det mänskliga. Ikonostasens roll är, enligt ortodox teologi, just det motsatta. Ikonen ses som ett vittne av föreningen mellan Gud och människa i Kristus och har därför uppgiften att förena och inte avskilja.

Liturgin i gudstjänsten har flera delar och i den tredje delen när man närmar sig nattvarden sker en procession då bröd och vin bärs fram. Momentet kan tolkas som gestaltandet av Jesu intåg i Jerusalem. Efter böner och läsandet av den Nicenska trosbekännelsen stängs ofta dörrarna eller draperiet till ikonostasen i samband med nattvarden. Detta kan tolkas som symboliserandet av Jesu lidande och död. [2]

Att få möjlighet att använda sig av draperier i gudstjänsten skulle vara en tillgång menade assyrierna i vår kyrka. Med hjälp av det röda tyget skulle man komma ännu närmare ursprunget och det skulle göra hela upplevelsen av gudstjänsten större.

Argument från olika håll

Frågan ställdes och genast tog diskussionerna fart. Några av oss reagerade med oro. Vi ställdes oss frågan om huruvida vi kan tänka oss att se röda draperier för vår Kristusgestalt? Den bild i vår kyrka som vi uppfattar står för öppenhet och som är en välkomnande famn att möta, är den möjlig att dölja med tyg? Hur blir det att skilja av och stänga in altaret, när vi ständigt arbetar för och uppmuntrar till att våga beträda altaret? Vi vill betona att det inte bara är prästen som har tillgång till altaret utan vi önskar att fler skulle våga sig fram.

Den stora altartavlan är tydlig och synlig för alla. Man kan fundera över vad konstnären och beställarna av altartavlan tänkt när de placerat Kristus på det sättet som är gjort? Är det rent estetiskt rätt att avgränsa och låta bara den övre delen vara synlig under delar av gudstjänsten? Har vi överhuvudtaget något ansvar gentemot vad arkitekten och konstnären tänkt? Kan det finnas ett helhetsintryck som går förlorat när man gör en förändring av kyrkorummets utseende?

För mig som kvinna och präst kom snart tankarna på vem som är kallad att leda församlingens gudstjänst. En känsla gjorde sig påmind om att röda draperier kan förstärka bilden av att altaret skulle kunna vara ett exklusivt tillhåll för män. Präster och diakoner i den ortodoxa kyrkan, som uteslutande är män, sköter altartjänsten och skynket som delar av kyrkorummet döljer vad som sker där bakom. Att dela upp människor efter kön känns främmande och stämmer inte överens med det vi står för i vår kyrka.

Andra frågor som kom upp handlade om Svenska kyrkans uppdrag som förebild i olika situationer. Har vi en uppgift som modern kyrka att gå före och våga vara öppna för att tron tar sig nya uttryck i vår tid? Skall vi ligga i framkant som vi gör i många andra frågor och fortsätta utveckla gudstjänsten mot en mer öppen och demokratisk händelse? Vågar vi säga vad vi tycker om andras bruk när det inte överensstämmer med vårt? Är det rätt att försöka påverka andras sätt att fira gudstjänst?

Några i den svenskkyrkliga församlingen tyckte att det var självklart att låta sätta upp de röda gardinerna. Man argumenterade genom att lyfta fram värdet av igenkännandets betydelse för den som firar den assyriska gudstjänsten. Man såg också möjligheten i att på ett enkelt sätt tillmötesgå ett önskemål från Österns gamla kyrka. Det skulle inte heller behöva påverka någon annan eftersom draperierna bara skulle hänga uppe under den assyriska gudstjänsten.

Frågan kom inte att beröra alla lika starkt. Jag konstaterade att ärendet väckte ganska starka känslor hos mig eftersom jag kommit att älska detta kyrkorum just för dess utseende och öppenhet. Samtidigt är det viktigt för mig att arbeta för att mina assyriska systrar och bröder skall få fler tillfällen att fira sin gudstjänst. I det ligger också en önskan om att deras församling skall få ökad glädje i sitt gudstjänstfirande. Detta ledde mig vidare till att fundera kring frågor om hur vi behandlar varandra. Har vi rätt att ifrågasätta varandras sätt att fira gudstjänst? Hur mycket kan man tåla av andras ifrågasättande när det gäller ens sätt att uttrycka sin tro? Är det meningsfullt att reagera på detaljer istället för att se helheten? Kanske är de röda gardinerna inget problem utan bara en tillgång?

Gemenskap över gränserna

Dialog som möjlig väg

Den dialogiska vägen är en möjlighet som jämställer oss och som kan hjälpa oss att förstå och komma närmare varandra. Inom ekumeniken förs dialog på olika plan. I dokument antagna på nationell nivå kan man finna stöd för den lokala ekumeniken, både den som är organiserad och den sker spontant i samspelet mellan parter. Att ta tillvara det som sker i utvecklingen av gudstjänstlivet, liturgiskt och psykologiskt, är ett sätt att påverka dialogen, enligt en rapport som behandlar dialoger mellan kyrkor i Sverige.[3]

Som kristna i vår stadsdel ingår det att försöka göra verklighet av gemensamt antagna dokument som är författade i det större sammanhanget. Vi har skyldigheter som kristna gentemot varandra att sträva efter god gemenskap. I dokumentet Charta Oecumenica - Riktlinjer för det växande samarbetet mellan kyrkorna i Europa, förbinder vi oss att lära känna och uppskatta andra kyrkors gudstjänster och andra former för andligt liv.[4]

Detta är inte bara ett vackert dokument att läsa. Det handlar om oss, om vår situation i Hjällbo idag. Vi måste uppmuntra varandra till ökat samarbete, inte bara för kyrkornas skull, utan för oss och de som kommer efter. Vi låter ett stycke ur tio tumregler för god ekumenik sätta ord på vårt uppdrag:

”Att leva som kristen är att leva befriad. Ändå reser vi murar, misstänkliggör och skyggar för varandra - också kristna syskon emellan.

Gud kallar oss att bryta upp från dessa mönster - göra upp med vår rädsla och se på varandra med kärlekens ögon. Att se till det som förenar och tillsammans bygga en bättre värld. Ett sätt att göra detta är att främja god ekumenik.”[5]

Det handlar inte så mycket om att finna en lösning på problemet som att fundera kring frågan som en del av något större. Det röda skynket är ett exempel på när två bruk och traditioner möts och söker att finna vägar fram till ömsesidig samexistens. Vi behöver varandra och vi vill tillsammans vara kyrka på orten där vi lever. Våra traditioner är viktiga för oss och vi vill bevara dess särart samtidigt som vi vill vara med och skapa nya traditioner som speglar vår samtid och som växt fram ur vår kontext. Vi bör därför inte vara rädda för att ta upp det som känns besvärande och ställa frågor om vad och varför. Inte enbart med syftet att påverka, utan med syftet att komma varandra närmare.

En kommunikationsteori

I ett demokratiskt samhälle är det viktigt att både likheter och skillnader får ta sin plats.  Att avgränsa sig mot något som är betydelsefullt för den andre eller att ignorera det samma för att utplåna skillnaden är att förråda sanningen. Det handlar snarare om att utveckla en förståelse av konflikten så att man värnar skillnaden. Här kan man använda sig av olika kommunikationsteorier för att göra en analys av situationen. I boken Slaget om verkligheten finner vi en enkel beskrivning av Karl Jaspers kommunikationsfilosofi. Den modell som Jaspers utvecklar har sin grund i begreppet Kärlekskampen och inbegriper både konflikten och skillnaden.

”Kärlekskampen är en kommunikationsmodell som inte börjar i samförståndet, harmonin och närheten, utan som i stället tar sin utgångspunkt i konfrontationens, kampens och konfliktens produktiva betydelse för kommunikationen. Men denna kamp, som också kan sägas prägla människans grundvillkor, är inte en kamp där man söker förgöra varandra, inte en maktkamp eller ett förintelsekrig, vilket tydligt markeras av ledet ”kärlek-” i kärlekskampen. Denna kamp kan i stället både utmana och bekräfta alla parter i kommunikationen. (…) Kärlekskampen är en tolkningarnas konflikt som syftar till att utveckla väl övervägda övertygelser och en delad verklighet där giltiga val kan komma till stånd.”[6]

I vårt fall handlar det om mellanmänskliga relationer när vi söker finna förståelse för varandras olika sätt att uppleva gudstjänsten. Vi vill inte blunda för skillnader och inte heller låta ifrågasättandet ligga och gro under ytan. Vi vill hellre mötas, tala med varandra och söka samförstånd. Alla har rätt att bli tagna på allvar och göra sin röst hörd. Vi lär oss genom att lyssna på varandra och våga ta in den andres berättelse. Vi får nya erfarenheter och respekten för varandra ökar.  

Utsikt mot framtiden

Mötet och samtalet

Att vi faktiskt möter varandra och samtalar kring något som berör är stort i sig. Det är viktigare att vi talar med varandra också när det är något vi inte förstår istället för att tiga. När mötet sker i öppenhet och välvillighet sker något nytt i gemenskapen. Att lära känna varandra är nödvändigt då vi lever sida vid sida. I det här fallet var orsaken röda gardiner som gjorde att vi tvingades möta varandra och samtala.

För vännerna i Österns gamla kyrka handlar det om att man vill hitta vägar fram där både de gamla och unga får sitt. Å ena sidan vill man låta de äldre känna igen sig t ex med hjälp av de röda gardinerna, å andra sidan vill man vara öppen för de unga som t ex vill sjunga i gudstjänsten, vilket var otänkbart för några år sedan. Man söker balans i förnyelsen genom att gå varsamt fram och samtidigt värna om den äldre generationens önskemål.

Det spelar inte så stor roll om det hänger röda tyger på lördagar i vår kyrka. Det som är viktigare är vad som kom ut ur den här situationen. Att vi faktiskt lärde känna varandra lite bättre och att vi fann respekt för varandras sätt att fira gudstjänst. I och med frågan om de röda gardinerna fick var och en tänka till om sin egen tradition och söka argument för den egna ståndpunkten. För egen del blev det främst en fördjupning av mitt förhållande till altaret och nya kunskaper om ekumenik. 

Gemensam framtid

Ser man framåt så finns det ingen garanti för att vi i Svenska kyrkan kan ha egna gudstjänstlokaler i den utsträckning vi har idag. En möjlighet är att dela lokaler med andra religiösa utövare och då krävs att vi kan möta varandra i öppenhet för en god samverkan. En enkel händelse som den ovan beskriven ger oss träning i att dela kyrka. Det gör också att vi lättare kan ta oss an andra gemensamma uppgifter. Vi har en viktig roll i vår stadsdel där vi vill vara med och ta ansvar. Som kristna grupper och som enskilda vill vi arbeta för ett tryggt och öppet samhälle för vårt gemensamma bästa. Vi vill göra det möjligt för människor att få uttrycka sin tro. Vi vill att kyrkan skall vara aktiv och levande. Därför behöver vi komma oss samman och visa att vi hör ihop. Att dela kyrka är ett sätt att visa på gemenskap. Genom våra olikheter visar vi på mångfaldens rikedom. Vi tror att det berikar vår gemenskap att vi kan härbärgera både likheter och skillnader i sättet att leva kyrka.

 Att komma samman kring en praktisk fråga var vår väg till ökad förståelse och gemenskap. Vi fick lyssna till varandra, ta in, lära nytt och ge av det egna. Detta blev ett exempel på lokal ekumenik mellan människor som hör hemma i Svenska kyrkan och Österns gamla kyrka. Två traditioner med olika bruk möttes vid altaret och fann gemenskap.

Svaret på huruvida det hänger röda gardiner eller inte på lördagar i Hjällbo kyrka får man om man besöker gudstjänsten. Välkommen!

Litteraturlista

Andersson, Daniel & Sander, Åke (red.), Det mångreligiösa Sverige – ett landskap i förändring, Studentlitteratur, Lund 2005

Aurelius, Carl Axel Aurelius, Under ett enda valv, Mitt i församlingen 1997:8, Svenska Kyrkans församlingsnämnd, Uppsala 1998

Fahlgren, Sune (red.), På spaning efter framtidens kyrka, Libris, Örebro 1998.

Gunner, Göran & Halvardson, Sven (red.), Jag behöver rötter och vingar, Artos & Norma, Skellefteå 2005

Kristensson Uggla, Bengt, Slaget om verkligheten, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm/Steghag, 2002

Palmdahl, Marika, Det nya landet, Arcus förlag, Malmö 2005

Selinder, Per-Magnus & Åmell, Katrin (red.), Kyrkor i samtal – Rapport om bilaterala dialoger i Sverige, Sveriges Kristna Råds skriftserie nr 8, Danderyd 2007

Sveriges Kristna Råd, Charta Oecumenica – Riktlinjer för det växande samarbetet mellan kyrkorna i Europa, Sveriges Kristna Råds skriftserie nr 1, Habo 2001

Terlinden, Yvonne, Tro och mångfald: Religionsmöten och religionsteologi i Norden, Nordisk kulturfond, Köpenhamn 2005

Wirén, Annika, Jesus från Rinkeby: tankar kring en lokal pastoralteologi, Svenska Kyrkan/Spånga församling, Danderyd 2004.

Hemsidor

Angereds församling, http://www.svenskakyrkan.se/angered

Sveriges Kristna råd, http://www.skr.org

Artiklar om Österns gamla kyrka, http://en.wikipedia.org

Österns gamla kyrkas hemsida, http://www.karozota.com