|
34 Jesus svarade dem: ”De som
lever i den här världen gifter sig och blir bortgifta. 35 Men de som anses
värdiga att vinna den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken
gifter sig eller blir bortgifta. 36 Inte heller kan de dö längre, ty som
uppståndelsens barn är de lika änglarna och är Guds barn. 37 Men att de döda
uppstår, det har också Mose visat på stället om törnbusken, när han kallar
Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. 38 Han är inte en Gud för döda
utan för levande, ty för honom lever alla.” 39 Då sade några skriftlärda:
”Mästare, du har rätt i vad du säger.” 40 Och de vågade inte mer ställa någon
fråga till honom.
De flesta människor känner
oro inför döden. Man är rädd för det okända. Många som drabbats av hjärtinfarkt
eller en plötslig olycka får psykiska besvär efteråt, även om man blivit fysiskt
återställd efter skadan. Den plötsliga livsfaran har lämnat efter sig oro och
rädsla. Många lever i vanliga fall sina liv rätt obekymrade. Människor är fullt
upptagna med att förbättra sin tillvaro och göra det man har glädje av; man
arbetar, umgås med familj och vänner och gör något roligt på fritiden. De flesta
tänker sällan på döden. Det är en tanklöshet som gränsar till en omedveten
föreställning om odödlighet. En plötslig sjukdom eller olycka kan förändra allt.
Det blir en påminnelse om att man är dödlig. Den fysiska skadan kanske läks men
oron inför det okända kan bli kvar. Livet blir inte som förr, där finns nu en
gnagande oro för döden. Man är rädd för det okända. Och rädslan förstärks av det
onda samvetet. Man känner på sig att man ska ställas till svars inför Gud.
Många
människor är väldigt lika sadduceerna i vår text. Lukas ger oss en kort
beskrivning av sadduceerna: de förnekade att det finns en uppståndelse. De
förnekade också att det finns några änglar eller andar. De var väldigt lika
moderna ”upplysta” människor. De trodde inte på något annat än vad de kunde se
med ögonen eller förstå med förnuftet. Kanske var denna rationalism deras försök
att döva oron och rädslan inför det okända. De förnekade helt enkelt att det
finns en uppståndelse och ett liv efter döden. Så gör också många människor
idag. Livet efter döden kan inte bevisas med vetenskapliga metoder och därför
finns det inte, menar man. Men det underliga är att denna förnekelse inte kan ta
bort oron ur hjärtat. När en människa får en kraftig påminnelse om att hon är
dödlig så infinner sig oron - fast hon är en modern ”upplyst” människa.
Sadduceerna försökte
förlöjliga Guds undervisning om kroppens uppståndelse. I GT finns det en lag som
säger att om den äldste brodern dog barnlös så skulle hans yngre bror gifta sig
med änkan. Den förste son hon födde skulle räknas som den avlidne broderns son.
Broderns arvedel skulle tillfalla honom. Det var en sed långt före Mose, den
fanns redan på patriarkernas tid, men Mose lag reglerade denna sed så att
äktenskapet skulle hållas heligt. Med anledning av denna lag hade nu sadduceerna
konstruerat en omöjlig fråga, om en situation som aldrig uppstår, för att
förlöjliga Guds undervisning om de dödas uppståndelse.
En människas förnuft är
aldrig objektivt och förutsättningslöst. Vi ska komma ihåg att förnuftet är den
fallna människans förnuft. Den fallna människans förnuft förnekar uppståndelsen.
Människan använder också sitt förnuft till hypoteser som förlöjligar Guds
undervisning. Människans förnuft ger ett felaktigt svar på frågan: finns det ett
liv efter döden?
Vi ställer frågan
på nytt och nu till Jesus: finns det ett liv efter döden? Ja, det finns det.
Jesus visar det genom att beskriva livet efter döden.
Jesus svarade dem: ”De som lever i den här världen
gifter sig och blir bortgifta. Men de som anses värdiga att vinna den andra
världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir
bortgifta. Inte heller kan de dö längre, ty som uppståndelsens barn är de lika
änglarna och är Guds barn.
Jesus går
rakt på sak och visar felet med sadduceernas logiska resonemang. Livet efter
döden kommer inte att vara likadant som livet här på jorden. Därför går det inte
att dra slutsatser om livet efter döden med utgångspunkt från de ordningar som
gäller för det här livet. Gud har instiftat äktenskapet, men bara som en ordning
för livet här i världen. Det är de människor som lever här i världen som gifter
sig, inte uppståndelsens barn.
Jesus lär oss att det endast
är de som tror på honom som anses värdiga att vinna den andra världen och
uppståndelsen från de döda. Detta uttryck ”uppståndelsen från de döda” används i
Skriften endast om de troende. Jesus lär oss i Johannes 5:e kapitel att det ska
komma en dag då alla som är i gravarna ska höra hans röst och gå ut ur dem.
Också de som förkastat Kristus ska den dagen höra hans röst och gå ut ur sina
gravar. Men de otroende ska uppstå till dom. För dem övergår den andliga och
kroppsliga döden i den eviga döden. De går från död till död. Därför använder
Bibeln aldrig begreppet ”uppståndelsen från de döda” när den talar om de
otroende. Det är endast de som är värdiga som vinner uppståndelsen från de döda.
Jesus lär oss i Johannes 5:e kapitel vilka dessa människor är: Den som hör
mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv…Alla de som
tror på Jesus Kristus som sin Frälsare har evigt liv och ska uppstå från de döda
och vinna den andra världen. Det är endast de som tror på Jesus som är
”uppståndelsens barn”.
De troende ska vara lika
änglarna i livet efter döden. Men änglarna är ju heliga och rena andar, de har
inte kroppar som vi har. Vari ligger då likheten med änglarna? Ja, Jesu egen
uppståndelse visar att samma kropp som dör också ska uppstå - men förhärligad.
Vi kan också med Job säga: i mitt kött [ska jag] skåda Gud. Jag själv skall
få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Vi
tror på kroppens uppståndelse. Likheten med änglarna innebär inte att vi ska få
en evig tillvaro som andar utan kropp. Nej. Jesus förklarar i vilken mening vi
ska vara lika änglarna. Änglarna kan inte dö. I den andra världen ska inte
heller vi kunna dö längre, utan vi ska leva för evigt. Vi ska inte heller leva i
äktenskap som här i världen. Däri ligger likheten med änglarna.
I Uppenbarelseboken har Jesus
utmålat bilder för oss av det eviga livet. Dessa bilder visar att vi ska leva
för evigt tillsammans med Jesus i en fullkomlig lycka. Gud själv skall vara hos
oss. Och han skall torka alla tårar från våra ögon. Döden skall inte finnas mer
och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta. Av
berättelsen om den rike mannen och Lasarus så förstår vi att vi ska kunna känna
igen varandra i himlen. Men vi ska i den andra världen inte ha samma relation
till varandra som vi hade här i världen.
I uppståndelsen ska vi inte
längre leva som gifta, äkta män eller hustrur, fäder eller mödrar. Någon kanske
känner sig oroad av detta. Att ha en familj betyder ju så mycket för oss.
Familjen innebär både trygghet och innerlig gemenskap. Och att förlora sin äkta
make eller maka innebär både saknad och ensamhet. Ska inte himlen göra slut på
denna ensamhet och saknad?
Jesus förklarar att livet i
himlen inte kommer att vara likt livet i den här världen. Vi tar fel om vi
tänker på livet efter döden med utgångspunkt från de ordningar som gäller för
den här världen. Vi ska i stället lyssna till Jesus. Observera att Jesus säger
om dem som vinner den andra världen: som uppståndelsens barn är de lika
änglarna och är Guds barn. Vi är redan nu Guds barn genom tron. Genom
tron på Kristus är vi medborgare i Guds rike och tillhör Guds familj. Och vi ska
alla vara Guds barn i uppståndelsen. De familjeband som vi känner från den här
världen kommer då inte längre att ha någon betydelse. Alla kristna kommer att
tillhöra samma familj och samma gemenskap – Guds familj. Uppståndelsens barn är
lika änglarna och är alla Guds barn.
Vi ska lita på Guds ord och
så med glädje se fram emot härligheten i himlen. Där ska alla tårar och all
ensamhet och all saknad få ett slut. Guds ord försäkrar oss om att inget moln
ska skymma härlighetens sol. Och det största glädjeämnet för alla Guds barn ska
vara gemenskapen med Jesus Kristus, vår Frälsare. Vi ska alla se hans ansikte,
och hans namn skall stå skrivet på våra pannor. Vi kommer alla att tillsammans
som en familj - som Guds barn - få stå inför hans tron och tjäna honom.
Sedan Jesus så beskrivit
livet efter döden så bekräftar han sedan läran om uppståndelsen från de döda med
Skriftens auktoritet.
Sadduceerna
godtog bara Moseböckerna och Jesus använde därför Moseböckerna för att bevisa
läran om uppståndelsen. På Jesu tid hade man inte indelat Bibelns böcker i
kapitel och verser, så därför var det lite svårt att göra bibelhänvisningar.
Jesus kunde inte hänvisa till 2 Mosebok, kapitel 3, vers 6. Istället hänvisade
han till stället om törnbusken och sa:
”Men att de döda uppstår, det har också Mose visat på stället om törnbusken, när
han kallar Herren, Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Han är inte en Gud
för döda utan för levande, ty för honom lever alla.”
Som en parentes vill jag
nämna att ni med hjälp av detta bibelställe kan kullkasta all bibelkritik och
bibelkommissionens grundförutsättningar. Den moderna bibelkritiken menar att
Mose inte kan ha skrivit Moseböckerna. Detta antagande ligger till grund för all
negativ källkritik. Men Jesus säger att Mose är författaren till Moseböckerna.
Därmed gör han den negativa bibelkritikens alla forskningsresultat värdelösa och
förklarar dem ogiltiga.
Vad är det då för slags
argument om uppståndelsen från de döda som Jesus framför utifrån detta
bibelställe. Innebär stället verkligen att kroppen ska uppstå? Är inte
bibelstället bara en bekräftelse på att själen är odödlig? Nej, detta
bibelställe lär klart kroppens uppståndelse precis som Jesus säger. Jesus vet
bäst vad Skriften betyder.
1:a Mosebok börjar med att
uppenbara att Gud skapat himmel och jord och allt levande. Den beskriver
detaljerat människans skapelse: Herren
Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa.
Så blev människan en levande varelse. När Gud förenade kropp och själ blev
människan en levande varelse. Fast själen fortsätter leva sedan kroppen dött och
lagts i graven så var det aldrig menat att människan skulle leva så – med kropp
och själ åtskilda. Människan är skapad till en levande varelse med kropp och
själ. När kropp och själ förenades blev hon en levande varelse. När en troende
människa dör läggs kroppen i graven och själen kommer till himlen så som
berättelsen om den rike mannen och Lasarus visar. Men detta är inte ett
permanent tillstånd. Kroppen ska en dag uppstå och kropp och själ ska åter
förenas. Om Abraham, Isak och Jakob skulle bli kvar i sina gravar hade Gud varit
en Gud för döda. Men det är omöjligt. Han är inte en Gud för döda utan för
levande. 1:a Mosebok lär oss klart hur människan blir en levande varelse. Det
sker när Gud förenar kropp och själ. Han ska helt visst uppväcka alla döda, åter
förena kropp och själ och ge alla som tror på Kristus ett evigt liv. Det är vad
Skriften klart och tydligt lär och därför bekänner vi: ”vi tror på kroppens
uppståndelse och ett evigt liv.”
Även om plötslig sjukdom
eller olycka ger oss en kraftig påminnelse om att vi är dödliga behöver det inte
göra oss oroliga, i alla fall inte för livet efter döden. Vi behöver inte frukta
det okända. För oss är livet efter döden inte något okänt. Livet efter döden är
inte heller något ovisst. Jesus undervisning förvissar alla troende om kroppens
uppståndelse och ett evigt liv. Därför behöver vi inte frukta döden. Vi kan med
glädje i våra hjärtan se fram emot livet efter döden. Vår tro bygger inte på
osäkra spekulationer eller förnuftets logiska slutsatser utan på Skriftens fasta
grund. Amen. |
.jpg){kind=logo}
