|
|
Guds vilja är
att vi sedan skall ge vidare samma förlåtelse till dem som gjort oss illa. Han
vill att våra liv skall vara sådana att förlåtelse strömmar ut från oss i ett
aldrig sinande flöde.
Många människor tror att förlåtelse innebär att man överser med att andra
behandlat en illa och kanske försöker glömma vad som hänt. Förlåtelse enligt
Bibeln innebär emellertid mycket mer än så, och betyder också en aktiv handling
från den som förlåter. Det grekiska ord som vanligen översatts med ”förlåtelse”
i Nya Testamentet är aphiemi, som också har betydelsen att ”släppa
taget”, ”efterskänka”, ”lämna” eller ”annullera”. Ordet användes i klassisk
grekiska med innebörden att ”frivilligt frige eller befria en person över vilken
man har juridisk eller verklig kontroll”. Att förlåta innebär alltså att man av
fri vilja annullerar en skuld och därmed befriar den man förlåter från den
bindning som denne har genom sin skuld.
Bitterhet är roten till en stor del av alla själsliga och psykiska problem idag.
Oerhört många människor är bittra över sin olyckliga barndom, över sitt
misslyckade äktenskap eller över sitt ensamma liv. Bitterhet är ofta riktad mot
någon annan, det kan vara föräldrar, syskon, äkta make eller någon utomstående.
Många gånger kan den också vara riktad mot en själv.
Att inte kunna förlåta, bottnar nästan alltid i bitterhet, och det finns många
människor som till och med är så bittra att de upplever sig som totalt oförmögna
att förlåta. De kan helt enkelt inte förlåta, hur gärna de än vill. De har
blivit oförlåtelsens trälar. Genom sin oförlåtelse binder de andra människor i
synd och skuld, medan de genom att förlåta skulle kunna ha befriat dem från
skuldbördan. Jesus sade vid ett tillfälle:
Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i
hans synder, så är han bunden. (Joh 20:23)
Men kan vi verkligen förlåta människor deras synder? Det är väl bara Gud som kan
förlåta synd?!”, Tänker kanske någon. Svaret är att Gud redan har förlåtit alla
människor deras synder! Det gjorde han för 2 000 år sedan, när Jesus bar alla
våra missgärningar och all vår orättfärdighet upp på korset! Från Guds sida är
allt klart. Det enda som återstår för oss är att acceptera Jesu offer. ”Den som
avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har
talat skall döma honom på den sista dagen”, säger Jesus i Joh
12:48.
När Jesus talar om vikten av att förlåta, ja mer eller mindre befaller oss att
förlåta, så menar han att om nu Gud har förlåtit alla människor deras synder,
vad har då vi för rätt att hålla något emot någon?! Och om nu Gud har befriat
alla människor från det förflutnas skugga, vad har då vi för rätt att binda
någon i dennes förflutna?!
Förlåtelse innebär inte bara att förlåta dem som kommer och ber oss om
förlåtelse. Nej förlåtelse innebär framför allt att förlåta dem som inte har
bett oss om förlåtelse, som kanske inte ens ångrar det onda de gjort oss (Ibland
kan naturligtvis orsaken till detta vara att personen i fråga inte vet om att
han sårat oss, men det är en annan historia). Att förlåta utan att den skyldige
ångrat sig, kallas ensidig förlåtelse. När Jesus förlåter är det alltid
fråga om sådan ensidig förlåtelse. Det finns inte en enda skildring i
evangelierna, där någon kommer till Jesus och ber om att bli förlåten.
Jesus förlåter alltid ensidigt! Ett underbart exempel på detta är följande
berättelse:
En av fariséerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid
bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta
att han låg till bords i fariséns hus, kom hon dit med en flaska balsam och
ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina
tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem
med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv:
”Om den mannen vore en profet, skulle han veta vad det är för sorts kvinna som
rör vid honom, en synderska.” Då sade Jesus till honom: ”Simon, jag har något
att säga dig.” — ”Säg det mästare”, sade han. ”Två män stod i skuld hos en
penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de
inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer
att älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt skulle jag
tro.” — ”Du har rätt”, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: ”Du
ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina
fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår.
Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan
jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter
med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder,
ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet, visar liten kärlek”
Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna”. (Luk 7:36-48)
Genom Jesu renhet och den sanning som han utstrålade, överbevisades kvinnan om
synden och orenheten i sitt liv, och genom sina tårar visade hon att hon
längtade efter något bättre. Det som utlöste tårarna och längtan efter rening
var emellertid inte sanningen som sådan, utan Jesu kärlek. Utan denna kärlek
hade kvinnan i stället reagerat med ilska och hat då hon påmindes om bristerna i
sitt liv. Det fanns säkert många som redan tidigare talat om för henne vilken
usel person hon var, men det var knappast det hon behövde höra. Det visste hon
redan själv, innerst inne. Vad hon behövde, var i stället att få möta den
fullkomliga kärleken som inte är rädd att säga sanningen, men som samtidigt är
full av medkänsla och förlåtelse. Berättelsen visar hur viktigt det är, för den
som verkligen vill hjälpa människor, att vara uppfylld av både sanning och
kärlek (Du kan läsa om kärlek och sanning här).
Problem med bitterhet och oförlåtelse kan många gånger vara störst gentemot de
som står en allra närmast, vilket följande sanna skildring visar:
En kvinna hade en alkoholiserad far. Under hennes barndom hade hon många gånger
blivit misshandlad av denne. Hon flyttade därför tidigt hemifrån och tog helt
avstånd från pappan. Hon var fylld av bitterhet och hat. Flera år senare fick
hon höra en predikan, där förlåtelsens betydelse klargjordes. Hon sökte då upp
sin pappa och berättade för honom att hon förlät honom och att hon älskade
honom. För första gången någonsin fick hon tala ut med sin far. Det hela slutade
med att båda föll i gråt och omfamnade varandra. Relationen mellan dem
återupprättades och pappan, som fortfarande var alkoholiserad, blev på några få
månader helt befriad från sitt beroende av alkohol.
Många gånger är bitterhet och oförsonlighet så starka krafter att vi omöjligen
på egen hand kan frigöra oss ur deras järngrepp. Det kan ju vara fråga om
människor som förorsakat oss ett oerhört lidande. Incest eller en äkta makes
otrohet är exempel på sådant som kan vara helt omöjligt att förlåta av egen
kraft. Men vad inte vi kan göra, det kan Jesus göra. I Joh
14:22 säger han, ”...och vad
ni än ber om i mitt namn, det skall jag göra...” Även om vi upplever att det är
totalt omöjligt att förlåta en viss person, kan vi därför ändå göra detta i Jesu
namn. Oavsett vad vi känner när vi ber en sådan bön, har ju Jesus lovat, att det
som vi ber om det skall också ske.
Det finns många fantastiska vittnesbörd om hur ensidig förlåtelse kan lösa
människor från bitterhet och hat. Under en predikan berättade en pastor om en
ung kvinna som hade en mycket dålig relation till sin mor. Hon hade aldrig fått
någon kärlek från mamman och var mycket bitter på grund av detta. Det var helt
omöjligt för henne att förlåta. Mor och dotter träffades av denna anledning
nästan aldrig. Efter att ha blivit undervisad om betydelsen av ensidig
förlåtelse, bad dottern följande korta bön, ”Jag förlåter min mor i Jesu namn
och jag löser henne från hennes skuld i Jesu namn”.
Denna enkla bön, startade bokstavligen en andlig kedjereaktion. Det första som
hände var att mormodern några dagar senare ringde till sin dotter, dvs till den
unga kvinnans mamma, och bad om förlåtelse för sin kärlekslöshet och hårdhet.
Detta befriade den unga kvinnans mor från den bitterhet hon i hela sitt liv
burit på, och som gjort det omöjligt för henne att älska sitt eget barn. Några
dagar senare ringde hon i sin tur till sin egen dotter, som alltså var den som
genom sin bön hade startat hela processen, och bekände att hon varit en dålig
mor som inte gett dottern tillräckligt med kärlek.
När den unga kvinnan löste sin mor från hennes skuld, dvs att inte ha gett sitt
barn kärlek, löstes modern och även mormodern nästan omedelbart från den
andemakt som band upp dem. Detta ledde alltså till att tre generationer
försonades inom loppet av några veckor!
Mycket talar för att problem som går i arv inom en släkt, ofta har sin grund i
oförlåtelse. Det kan röra sig om t ex alkoholism, okontrollerade vredesutbrott
eller sexuella perversioner. Ibland talar även moderna människor, som egentligen
inte tror på andliga förklaringar, om släktförbannelser. Att påstå att alla
problem av denna typ har en andlig grund är säkert överdrivet. Självklart finns
också genetiska och andra förklaringar. Men en sak kan man dock vara förvissad
om och det är att det säkraste medlet för att bryta varje form av
släktförbannelse heter förlåtelse. Det är aldrig försent att förlåta, inte ens
om den som gjort oss illa är död. Vi har därför möjlighet att genom vår
förlåtelse en gång för alla befria oss från tidigare generationers onda
inflytande och oförrätter.
I
Apostlagärningarna 7:54 och framåt berättas om hur Stefanos stenas på grund av
sin tro. Här visas mycket klart på betydelsen av att förlåta. Innan Stefanos dör
ropar han, ”Herre ställ dem inte till svars för denna synd”. En av dem som var
med vid denna händelse var en ung farisé vid namn Saul. Skriften säger att
”Också Saul tyckte det var riktigt att han [Stefanos] dödades”. Saul skulle
senare bli omvänd till kristendomen, byta namn till Paulus och själv bli den som
kanske allra mest bidrog till den kristna trons snabba spridning. Hade inte
Stefanos genom sin förlåtelse löst Saul från den skuld han ådragit sig, kanske
aldrig Saul hade kunnat bli Paulus.
Att förlåtelse är mycket viktig framgår av vad Jesus säger i Markusevangeliets
elfte kapitel. Först säger han i vers 22 att vi kan be om vad som helst. Bara vi
tror i vårt hjärta, så skall vi få det vi ber om. Det finns dock ett villkor:
Och när ni ställer er och ber, skall ni förlåta dem som ni har något otalt med.
Då skall också er himmelske fader förlåta er era överträdelser. (Mark 11:25)
När vi ber, skall vi alltså först förlåta våra fiender. Gör vi inte det, mister
våra böner sin kraft. Många kristna som har bett utan att få bönesvar, har inte
förstått att deras oförsonlighet hindrat Gud från att välsigna dem.
Tyvärr uppfattar många människor Bibelns undervisning om förlåtelse som farlig
och kärlekslös. ”Man lägger bördor på människor och ger dem fördömelse, när man
påstår att de kan binda andra genom sin oförlåtelse. Det är ju som om det vore
barnens fel att föräldrarna är alkoholister”. Som alltid är det emellertid i
första hand en fråga om vad som är sanning. Om det är sant att det är viktigt
och absolut avgörande att förlåta, ja då måste man undervisa om detta, oberoende
av om människor tycker illa om det. Självklart är det ingen som hävdar att
föräldrarnas alkoholism är barnens fel. Det vore ju helt absurt. Men oavsett
vems felet är, säger Skriften att vi är skyldiga att förlåta dem som gjort oss
illa. I bönen ”Fader Vår”, heter det ju, ”och förlåt oss våra skulder såsom och
vi förlåta dem oss skyldiga äro”. Såsom vi förlåter andra, så förlåter Gud oss.
Det vore bättre för människor om de, i stället för att bli bittra och känna
självfördömelse när de undervisas om vikten av att förlåta, böjde sig under Guds
vilja och började praktisera förlåtelse i sina egna liv!
I
Matteusevangeliet 18:23-35 berättar Jesus liknelsen om ”den obarmhärtige
medtjänaren”. En tjänare som var skyldig sin herre tiotusen talenter — en
omåttligt stor summa, en tiondel av detta var hela årliga skatteinkomsten för
betydande samtida regenter — skulle egentligen säljas som slav tillsammans med
sin familj, men hans herre efterskänkte av medlidande hela skulden. När tjänaren
gick därifrån mötte han en annan tjänare som var skyldig honom hundra denarer,
dvs en tämligen obetydlig summa. Han krävde omedelbar betalning och när den
andre tjänaren bad om medlidande lät han sätta honom i fängelse, trots att han
nyss fått sin egen enorma skuld avskriven. Då deras herre fick höra vad som
hänt, kallade han till sig den obarmhärtige tjänaren och sade, ”Din usling, jag
efterskänkte hela din skuld när du bad mig om det. Borde du inte ha varit lika
barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?” I sin vrede lät han sedan
”bödelsdrängarna ta hand om honom tills hela skulden var betald”. Tjänarnas
herre symboliserar i denna liknelse Gud och skulden till honom, som är oändligt
stor och aldrig kan betalas av oss, är naturligtvis vår syndaskuld.
Bödelsdrängarna eller som det står i 1917 års översättning, ”fångknektarna”,
representerar de demoner eller andemakter som har rätt att plåga och binda den
vi genom vår oförlåtelse överlämnat i deras våld. Vad Jesus säger här är helt
enkelt, ”Det din broder är skyldig dig är försumbart jämfört med vad du är
skyldig mig! Du har fått allt efterskänkt av mig. Skulle du då inte förlåta din
broder?!”
Gud söker efter människans kärlek. Han älskar oss och vill att vi skall älska
honom. Vår kärlek till Gud måste dock få konsekvenser i våra liv. Enkelt
uttryckt kan man säga att vår attityd till andra människor visar vår attityd
till Gud.
Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, så ljuger han. Ty den som
inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har
sett. (1 Joh 4:20)
Ett sätt att
visa vår kärlek till våra medmänniskor är att förlåta dem som gjort oss illa.
Det onda kan endast besegras med det goda! Skulle alla människor på jorden
praktisera förlåtelsens evangelium, så skulle världen totalt förvandlas. Det som
alla fredsrörelser, alla psykoterapier, FN, alla goda ideologier och alla
religiösa system strävat efter, skulle då bokstavligen gå i uppfyllelse.
Kristendomen säger egentligen, ”Gör det själv!” Dvs, föreställningen att världen
kommer att förändras bara för att vi demonstrerar och visar solidaritet med
lidande människor på andra sidan jordklotet, medan vi samtidigt förtalar våra
grannar och bär på bitterhet och oförlåtelse mot våra vänner och släktingar, är
bara ett fantasifoster. Kärleken börjar i det lilla och sprider sig utåt som
ringar på vattnet. ”Gör det själv!”, betyder att du måste visa solidaritet, inte
bara teoretiskt med någon idealiserad person femhundra mil bort, som du aldrig
träffat, utan mot din granne som du kanske avskyr eller din arbetskamrat som du
föraktar. Kristendom är inte bara prat. Den handlar inte bara om att lära, utan
framför allt om att göra!
|
.jpg){kind=logo}
