En söndag morgon var Farbror Odisho på väg till kyrkan som låg i närheten där han bodde. Han höll i sin hand en silverfärgad käpp av aluminium med svart lindat skinn runtom handtaget. Trafikljuset slog om till rött precis när han kom fram till övergångsstället. Odisho stannade, tittade på trafikljuset och väntade på att den skulle slå om till grönt så att han skulle passera. På andra sidan gatan väntade också en tioårig pojke tillsammans med en man i trettio årsåldern. Pojken och mannen pratade engelska med varandra och skrattade med en hög stämma. Medan Odisho tittade på pojken, förflyttade hans fantasier honom tillbaka till barndomen då han var i samma ålder som pojken. Han var då tio år och i sällskap med sin morbror Raies (byledaren) Ishai när assyriska trupper stormade in och tog Tcharafästningen[i].

”Det fanns inte många kurder kvar i Tcharafästningen efter att assyrierna tog det. Av dem som överlevde stormningen hade en del flytt och en del tagits till fånga”. Odishos greppa om sin käpp hårdnade när han mindes sin morbror, Raies Ishai, med bössan i handen. Jag gick bakom honom och försökte hålla jämna steg med min farbror. Jag trodde att jag också bidrog till dagens seger. Jag fortsatte då att tro vidare att assyrierna härskade över hela värden. Jag var så glad i själen att jag glömde sorgen över min far som hade stupat i strider några dagar tidigare. Dörren till ett av husen stängdes plötsligt mycket hastigt och hårt just när vi passerade en av stadens gator. Min morbror tvärstannade och riktade sitt vapen mot dörren och sade till mig, ”ställ dig bakom mig, stanna här och vänd din rygg mot väggen, och rör dig inte”.

Morbror Ishai gick sakta närmare dörren, han stannade och lyssnade efter. Plötsligt sparkade han in dörren och placerade sig vid sidan. Han sa något på kurdiska vilket jag inte förstod, men jag såg en liten flicka som såg ut att vara i åtta årsåldern. Flickan gick ut från huset med långsamma steg. Hon var ganska blek och darrade av rädsla, hennes svarta och stora ögon blev ännu större av rädsla när hon tittade på min morbror och hans vapen. Morbror Ishai frågade henne på kurdiska och hon svarade med korta svar och med darrande röst. Jag förstod ingenting av deras konversation förutom att hennes namn var Nagiba. Min morbror höll henne i handen och sa till mig att vi skulle gå. Medan vi gick, hade jag många frågetecken i mitt huvud, och jag började fråga:

- Morbror, vart är vi på väg?

- Till Malek (hövding) Khammo.

- Varför?

- För att vi skall lämna över Nagiba till honom.

- Varför skall vi gå just till honom?

- Det är order från General Petrus att alla barn som har förlorat sina föräldrar, eller kommit bort från dem, skall lämnas över till Malek Khammo.

- Morbror, hur lärde du dig att prata kurdiska?

- Jag lärde mig som alla andra människor.

- Men, kan kurder också prata assyriska?

Det visade sig att farbror Ishai började bli trött på mina frågor, han svarade irriterat ”Nej, det kan de inte.”. Då frågade jag:

- Du menar att Nagiba inte kan prata assyriska?

- Nej, det kan hon inte, hon är ju kurdiska.

- Men hur skall jag prata med henne?

- Prata inte mer är du snäll. Jag ber dig att vara tyst och följa med mig.

Jag blev tyst, men jag tittade på flickan hela tiden. Jag önskade att hon kunde prata assyriska så att vi kunde leka tillsammans.

När Odisho vaknade från sin dröm insåg han att trafikljuset fortfarande var rött. Ingen vet hur länge han stod där eller hur många gånger trafikljuset hade slagit om från rött till grönt och tillbaka till rött, för att pojken och mannen som stod på andra sidan gatan syntes inte längre till. Istället stod en kille och en tjej i övre tonåren på samma plats. Ungdomarna pratade och deras blickar lämnade inte varandra. Ännu en gång hamnade Odisho i drömmarnas värld som tog honom tillbaka till ungdomsåren:

Det var ett år innan Semel massakern[ii] ägde rum, medan jag var i Mosul[iii] under min permission[iv] och promenerade i det varma vädret i stadens centrum som var fullt av folk, vagnar och bilar. Jag mötte en blandning av folk som pratade olika språk såsom arabiska, kurdiska och även assyriska. Jag hade då lärt mig lite arabiska men jag var bättre på kurdiska. Medan jag passerade framför en tygaffär såg jag en vacker tjej som kunde vara i tjugo årsåldern. Jag kunde se utifrån hennes klädsel att hon var assyriska, men hon pratade arabiska med försäljaren. Jag stannade för att lyssna och då hörde jag att tjejen pratade mycket dålig arabiska och kunde inte förklara för försäljaren vad det var hon ville. Hon försökte med händer och tecken utan någon framgång. Jag gick mot henne och hälsade på assyriska. Tjejen blev överraskad, hon svarade min hälsning och frågade om jag var assyrier. Hon frågade också om jag kunde hjälpa henne med att förklara för försäljaren att hon behövde köpa tre längdmeter tyg med prickigt mönster. Jag lyckades, med svårighet, att förklara för försäljaren vad tjejen ville. Mitt konstiga uttal gjorde att försäljaren skrattade, men han förstod vad jag sade. Då gick han och hämtade en tygrulle som var rosa med vita prickar.

Efter att tjejen hade köpt tyget, vände hon sig till mig och sa ”Du skall ha stort tack, försäljaren förstod mig inte hur än jag försökte.”. Då frågade jag henne:

- Vems dotter är du?

- Jag är Raies Khammo’s dotter

- Jasså, då måste du vara Yaumaran’s syster?

- Ja, hur känner du min bror?

- Vi var tillsammans i armén då vi stormade och intog staden Rawandos. Vad heter du?

- Nagiba.

- Nagiba! ….Nagiba, ja, ja, jag känner ju dig för länge sedan.

- Hur känner du mig?

- Jag känner dig från den dagen min morbror Ishai hittade dig. Jag var då en liten pojke som var tillsammans med honom när vi tog dig till Malek Khammo.

Nagiba och jag gifte oss bara några månader efter denna träff. Stackars Nagiba, hon ville mycket gärna komma till USA, men hon dog i Aten[v]. Nagiba lärde sig t.o.m. Grekiska eftersom vi fick vänta där i hela tre år. Ja sådant är livet.

Odisho lyfte sin skakande hand för att torka ett par tårar som hade runnit från hans ögon och skymde hans syn. När han tittade runtomkring sig så såg han inte till ungdomarna som stod på andra sidan vägen. Inte heller nu viste han hur många gånger hade trafikljuset skiftat medan han hade stått där. Men hursomhelst så var ljuset grönt nu och Odisho kunde sakta korsa vägen och fortsätta sin promenad mot kyrkan. I kyrkan knäböjde han sig och bad enligt följde:

”Fader vår som är i himmeln, vi helgade ditt namn.

Vi glömde vårt rike för ditt rikes skull.

Vi förlorade vårt land för att vinna din himmel.

Vi förlorade vårt namn för att vinna ditt namn.

Vi har blivit utspridda över hela världen. Vi lämnade vårt språk för att ta din sons språk, vi lärde oss allas språk men ingen lärde sig vårt språk.

Låt oss inte vara utspridda och skydda oss från utrotning.

Ge oss styrka och klokhet för att återigen samlas så att vi, våra barn och alla kommande generationer skall, på din sons heliga språk, be och avguda dig i evigheter, amen.”

[i] Tchara fästning ligger i Iran. Assyrierna stormade fästningen i mars år 1918 för att komma åt en kurdisk krigsherre vid namn Ismail Agha (Semko). Några veckor tidigare hade Semko med sina mannar dödat dåvarande assyriska pateriarken Mar Benjamen tillsammans med ca hundra assyriska krigare (under marsmånad 1918). Semko lurade och svek den assyriske patriarken och hans mannar genom att bjuda de till fredssamtal hemma hos sig. Assyrierna lämnade ifrån sig vapnen utanför huset där mötet skulle ske, detta för att visa sin välvilja till fred. De hade inte heller räknat med att de skulle bli attackerade när de är gäster hos en ledare, detta var utanför hederskodexen som gällde då. Efter denna händelse hittade assyrier dokument som visade att engelska säkerhetstjänsten låg bakom komplotten. Dessa hade betalat pengar till Semko och försett honom med vapen. Syften var att splittra assyrierna genom att döda deras ledare för att förflytta Assyrierna till Irak för att utnyttjas i den engelska ockupationsapparat vilket de lyckades med. / översättaren.

[ii] Semel massaker (kallad efter den assyriska byn Semel som ligger i norra Irak) ägde rum i augusti 1933. Flera tusen fredliga och obeväpnade assyrier däribland barn, kvinnor och gamla samlades i byn Semel (från Semel och omkringliggande byar) och slaktades av dåvarande irakiska ”kungliga” armén i samarbete med kurdiska-, turkiska- och arabiska religiösa fanatiker, och med den engelska ockupationsmaktens goda minne./ översättare. Den Irakiska armén hade några dagar tidigare varit besegrad av assyriska rebeller och då hämnades den på civila och oskyldiga assyrier.

[iii] Staden Mosul som ligger i norra Irak. I detta skede hade majoriteten av assyrierna tvingats från Iran till Irak. / översättaren.

[iv] Större delen av den engelska armen i Irak bestod av assyrier under denna period. /översättaren:

[v] Eftersom assyrierna har blivit ständigt utsatta för förtryck och speciellt under Saddam regimen i Irak, så har en stor del assyrier flytt till Europa, USA, Canada, Australien och andra delar av världen. Grekland har fungerat som en station på vägen från mellanöstern till dessa länder. En del personer har fått vänta upp till tio år i Grekland innan de har kunnat komma vidare till det land de hade sökt till./ Översättaren.

Österns Gamla Kyrka