En god bok börjar ofta med ett förord. Så är det också med Johannesevangeliet. Förordet—som med ett finare ord kallas "prologen" — består av de första 18 verserna i evangeliet. Prologen vill ge oss bakgrunden, förklaringen, till det unika med Jesu liv. Bakgrunden är denna: Jesus Kristus är något mer än en stor profet och en idealmänniska. Han är evig och himmelsk, ett med Gud själv — men samtidigt fullt ut en människa. Johannes låter oss få inblick i det stora mysteriet, och för vår inre syn kan vi se hur det gudomliga Ordet svingar sig ut från himlen,

stilla och mäktigt som en örn. I vida cirklar närmar det sig jorden för att så genom Jesus Kristus bli förkroppsligat i frälsningshistoriens mitt och uppenbara sin majestätiska kraft. Men prologen är något mer än en bakgrund och ett förord. Prologen är en sammanfattning av hela evangeliet, i poesins högstämda form. Vi ställs inför en annan dimension av tillvaron, en dimension som övergår allt annat och som ingen någonsin blir färdig med.

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud,
och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud.
Johannesevangeliet börjar med en tillbakablick. Uttrycket "I begynnelsen" anknyter till Bibelns första vers, 1 Mos 1:1. Men låt oss lägga märke till att Johannes går ännu längre tillbaka än vad skapelseberättelsen gör. Vi förs in i evighetens värld, före och bortom skapelseögonblicket. Där, i evigheten, före all tid och innan något skapats, möter vi det gudomliga skaparordet. Vi möter Ordet som en person, delaktig i gudomen, helt och fullt sann Gud. Ordet "fanns" hos Gud och Ordet var Gud. Dessa båda uttryck i samma mening kan tyckas motsäga varandra. Den första utsagan — att Ordet fanns hos Gud — tyder på att Ordet hade en egen självständig existens i Guds närhet, den andra utsagan — att Ordet var Gud — tyder på att Ordet och Gud är samma sak, att Ordet är identiskt med Gud.
Här står vi inför djupheter som vårt förnuft inte fullt ut kan greppa, men som ständigt återkommer just i Johannes evangelium: förhållandet mellan Gud-Fadern-Skaparen å ena sidan och Sonen-Ordet-Kristus å den andra. Å ena sidan kan de verka åtskilda som två olika personer med olika uppdrag, å andra sidan är de fullständigt ett och delaktiga i samma gudomsväsende.

Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting
till av allt som finns till.
Att "allt blev till" genom Ordet-Kristus visar på att han är själva instrumentet genom vilket världen skapas. Han är den som förverkligar Faderns skaparvilja. Varje skapat väsen har framgått genom honom. Ingenting, inte det minsta lilla kryp, har tillkommit på något annat sätt. Allt är unikt, framsprunget genom honom som kallas Ordet, genom hans vishet och vilja. Det var genom sitt Ord som Gud en gång skapade allt. Det Ordet är Kristus själv, från evighet ett med Fadern.

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och
ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
  Att Ordet var "liv" betyder oändligt mycket mer än att det var levande. Ordet inte bara lever, Ordet är livet självt och är ensamt i hela universum om att kunna ge liv. Ordet äger alltså liv i sig självt och har ett unikt, livgivande uppdrag. Det handlar inte enbart om det fysiska livet utan om Livet med stort L, en fullödig existens i glädje och harmoni inför Guds ansikte. Ett sådant Liv var och är i Ordet-Kristus.
  Johannesevangeliet är fyllt av dualistiska motsatspar, såsom liv-död och ljus-mörker, som skildrar det kosmiska dramat mellan det goda och det onda, mellan Gud och Satan. I detta kosmiska drama är skapelsen och människan indragna, i detta kosmiska drama stiger Ordet-Kristus in för att besegra ondskans makter.
  Följdriktigt står det i en och samma vers att Ordet-Kristus "var liv" och att "livet var människornas ljus". Om det unika livet som Ordet-Kristus äger och vill skänka åt oss har vi nyss talat. "Ljuset" härstammar från samma eviga, goda, himmelska ursprung och betecknar kunskapen, insikten som Ordet-Kristus kommer för att sprida, så att världen kan se vem han är och tro. Så kan otrons mörker förjagas och människorna ledas till Gud.

Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn
var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna
om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom.
Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det kom en man som var sänd av Gud. Mannen i fråga var Johannes döparen. Här handlar det om ett mänskligt framträdande i historien, visserligen på Guds sändning men helt utan anspråk på gudomlighet eller himmelskt ursprung. Kontrasten gentemot Ordet, som Johannes-prologen hittills handlat om, är total. Denna kontrast poängteras sedan gång på gång i evangeliet, när Johannes döparen redogör för skillnaden mellan Kristus och honom själv.
Johannes kom för att vittna om ljuset. Han skulle vara en nattväktare som efter en lång natt kunde väcka folket med tillropet att morgonen gryr och soluppgången är nära. Ljuset — Messias — var på väg, och det gällde att göra sig beredd.
Johannes föll aldrig för frestelsen att proklamera sig själv som ljuset. Desto starkare drevs han av sin gudomligt profetiska sändning att vittna om Kristus som ljuset.

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus,
skulle komma in i världen.
Det "sanna ljuset", som här används som beteckning på Kristus, visar på hans unika väsen, hans kallelse. Profeterna, inklusive Johannes döparen, var endast vittnen om ljuset, som är ett enda. Att ljuset Kristus "ger alla människor ljus" betyder att mörkret inte längre kan försvaras efter hans ankomst i världen. Ljuset erbjuds åt alla.

Österns Gamla Kyrka